Camilla Granelid invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Sedan sportens entré har innebandyn utvecklats mycket. Specifika hallar för sporten har byggts i olika delar av landet där sarg och målburar ständigt finns tillgängligt.  

Men så var inte alltid fallet.  

När Camilla Granelids framgångsrika karriär startade strax utanför Uppsala i det lilla samhället Alunda under början av 90-talet såg förutsättningarna väldigt annorlunda ut.  

– Vi var i väg och spelade någon småmålsturnering i Falun med Alunda typ 1991. Det var kul och sen frågade vi om vi fick vara med i Alunda IF, säger Camilla Granelid.   

Men i stället blev det att Granelid och hennes kamrater startade en egen förening.  

– Vi startade Alunda IBK och på ryggen på tröjorna stod det ”Föreningen som satsade på den rätta sporten”, säger Granelid med ett skratt.  

– Det skar sig lite med fotbollen.  

Det som många innebandyspelare idag tar för givet som matchkläder och sarg var ingenting som Granelid och resten av Alunda IBK hade tillgång till.  

Men det skulle inte komma att stoppa den nybildade föreningen. 

– Vi sydde våra egna matchshorts och byggde en sarg till Alunda Sporthall på träslöjden. Det var sådana här spånskivor som man satte fast med en metallgrej för att de skulle fästa i varandra. 

– Men vi fick inte ha dem i förrådet i hallen utan vi fick hämta dem från ett annat förråd och bära in dem till hallen när vi skulle träna.  

Från Uppsalabygden till Falun

I Alunda fortsatte sedan karriären och det blev även två även säsonger i högsta serien. Därefter gick det tyngre för föreningen och Camilla Granelid tvingades fatta ett nytt beslut om vart karriären skulle fortsätta.  

– När vi åkte ur så hade jag fått vara med på ett landslagsläger och förstod att jag var tvungen att flytta om jag skulle kunna fortsätta spela i landslaget. Även på den här tiden var det att man inte gick till den värsta rivalen och vi hade en klubb närmare som jag hade kunnat spela i. Men jag hade lärt känna några i Falun så jag hamnade där utifrån att jag gillade dem och att det verkade vara ordning och reda i Falun.  

Säsongen 1995/96 gjorde alltså Camilla Granelid entré i IBF Falun. En klubb hon sedermera skulle komma att bli trogen under resten av elitkarriären.  

– Jäklar vad vi gjorde roliga grejor i Falun. Vi måste vart lite kända för det. Passningsspelet och alla tokigheter tror jag var lite av vårt signum. Jag har jättefina minnen av innebandyn men också av alla andra saker som man inte kommer glömma. 

Sejouren i Falun fick dock aldrig krönas med ett SM-guld, något som grämde Camilla Granelid men samtidigt fungerade som en extra morot under karriären.  

– Vi tog aldrig något SM-guld och det sved, det var det man hela tiden spetsade till verksamheten för. Men jag tror att hade vi tagit det så hade jag inte spelat så länge som jag gjorde. Det var det som drev hela tiden.  

– Men det gick troll i det där. Vissa säsonger tror jag att vi gick rent i serien men det knöt sig för oss sen. Man fortsätter inte göra det man gjorde under grundserien utan det sås lite tvivel och man blir rädd för att förlora. 

Guldfyllda toppar och korsbandsdjupa dalar

Men guldmedaljer blev det i stället i landslaget.  

Under lång tid var nämligen Camilla Granelid bofast i landslaget och fick vara med och spela det historiska första världsmästerskapet för damer 1997 samt VM i Schweiz 2003.   

– Fasen vad härligt det var att få spela med spelare som är bäst, det är en sådan jäkla kick på något vis. Även om man kommer varandra närmare i ett klubblag så är det en väldigt härlig känsla. Det är spelare som man aldrig skulle lära känna eller spelat med annars. Det är stort.  

Det bästa landslagsminnet kommer från VM-turneringen 2003.  

– Det måste ha varit när vi vann i Schweiz när vi låg under med 4–1 i semifinalen. Den vändningen var helt galen och det kommer jag aldrig att glömma.  

Men karriären innehöll även tyngre perioder för Camilla Granelid.  

I september 2004 var olyckan framme för Granelid som skadade korsbandet i ena knäet. Ett tydligt mål sattes dock upp om när comebacken på planen skulle ske.  

– Jag skadade knäet i september 2004 och drog korsbandet då. Sen var det VM i Singapore i maj och jag gav mig fan på att jag skulle åka med dit och spela vilket jag också gjorde, det var helt galet. Jag opererade mig två veckor efter skadan (2004) och spelade slutspel i mars (2005), det skulle man inte ha gjort idag.  

Just den pressade comebacken höll också på att kosta Camilla Granelid.

– Efter den säsongen gick jag in i väggen. Jag var sjukskriven i tre dagar efter att jag opererade knäet och sen tillbaka på jobbet. 

Tre gånger Granelid – multitasking pågår

Under den här tiden hade även Camilla Granelid sakta men säkert tagit större ansvar inom laget och början på tränarkarriären hade påbörjats.  

– Jag var fysansvarig och skulle sköta allt det. Sen var det att jag nästan blev som en assisterande spelande tränare och året jag skadade mig var jag nästan huvudansvarig tränare. 

– Men när Singapore-VM var över, då rasade det. Jag fick åka in för att hjärtat rusade. Jag skulle sköta min rehab och jag var huvudansvarig tränare för laget, jag köpte dessutom ett hus som var renoveringsobjekt.  

– Efteråt tycker jag att jag har lärt mig saker utifrån att jag skadade mig som jag inte hade lärt mig annars. Jag kan förstå mina elever mycket mer när de gör sig illa och jag vet vad som krävs för att ta sig tillbaka från en sådan här skada.  

När Camilla Granelid till slut la klubban på hyllan hade hon i stället taktiktavlan redo. Under senare år har hon även varit förbundskapten för U19-damerna, ett uppdrag hon minns med glädje.  

– Alla spelare som vi har haft och även hela den fantastiska staben, de kommer man alltid att ha ett speciellt band till. Jag träffade Johan (Hydling) nu nyligen och det var jättekul. Det var nästan som att spela i ett lag fast man var ledare, jag och Johan kuskade land och rike runt på många talang 17-läger.  

Idag är Camilla Granelid aktiv på NIU i Falun och hjälper till att fostra kommande innebandystjärnor. Ett uppdrag hon trivs väldigt bra med.  

–  Jag tycker att det är härligt att få göra den här resan med ungdomarna. Landslaget var härligt på sitt vis men det är en ära att få jobba med framtiden och få vara med i början av deras karriärer på NIU. Att få ha dem under tre år och vara med i allt som händer… jag är ganska känslig egentligen och grinar alltid när de tar studenten.  

En legendar bland flera

Nu väljs Camilla Granelid in i Svensk Innebandys Hall of Fame och får sitt namn placerat tillsammans med andra legendarer inom sporten.  

– Jag tror inte riktigt att man förstår på något vis. Det är ganska exklusivt. Alla stora spelare som jag spelat med har inte blivit invalda där, än, säger Granelid som inte var beredd på beskedet under samtalet med förbundsstyrelsens representant.  

– Jag fattade inte vad han menade, ”varför tror du jag ringer?”. Jag hade ingen aning, men någonstans är det chansen att bli historisk. Det är häftigt.  

Den som tittar på Camilla Granelids innebandy-CV ser att det är långt och framgångsrikt. För henne har sporten betytt mycket sedan tidigt 90-tal.  

– Oj det har varit allt nästan. Vi höll på så himla länge och jag kunde inte sluta. Jag spelade tills jag var 38 år och jag hann bli både mamma och mormor inom laget. Innebandyn gick före allt.  

– Jag är stolt över att jag kunde mobilisera kraft under så många år och försöka slå mig själv hela tiden.  

Just drivkraften att bli bättre och fortsätta utvecklas var det som ständigt drev Camilla Granelid under sin långa karriär.  

– Jo men så var det. Jag kom ihåg när zorro-grejen kom där och då skulle jag fasen lära mig det. Jag vet inte hur många blad jag brände sönder för att man skulle trycka in en bandyboll där.  

Även om många blad fick kasseras så lärde sig Camilla Granelid till slut att använda zorrotekniken.  

– Ja, jo det gjorde jag, avslutar Granelid med ett skratt.