Josefina Eiremo invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Bara några år efter att Josefina Eiremo tog sina första stapplande steg så har det funnits en boll vid hennes sida. Det började som så många andra med flertalet sporter och det var först vid 11 års ålder som hon hittade till innebandyn. Ett fynd hon aldrig kom att ångra. 

– Mycket var ju kring fotboll och andra sporter på den tiden men det var en stor skillnad då från nu. På den tiden, i den åldern, så spelade man inte fotboll på vinterhalvåret i Umeå så då sa pappa att jag skulle testa. Jag minns att jag var lite skeptisk men när jag väl kom dit blev det något annat, berättar Josefina Eiremo som minns tillbaka:

– Så jag kom dit till östra Ersbodaskolan och det kan ha varit så att det inte ens var en sarg utan ribbstolar man spelade med längs sidan, haha. Daniel Jernberg – idag tränare i Thorengruppen – var tränare tillsammans med Peter Sjöström och jag kommer ihåg att det var så roligt, jag blev verkligen frälst där med Ersboda.

Innebandyspelandet i moderklubben tog sig också vidare från träningarna till spontaninnebandy ute på gården och det skedde i både sommar- och vintertid. Samtidigt så fortsatte idrottandet på många olika håll. Fotbollen och innebandyn var starkast men Eiremo hann testa allt från friidrott och hästar till ju-jutsu.

– Som mest hade jag 13 träningar i veckan och det var väldigt mycket minns jag. Mina föräldrar berättar att det var helt otroligt hur mycket jag åt och det behövdes väl också för att jag skulle orka med allt. Själv kommer jag ihåg att man alltid hade en banan och en macka i väskan för att orka. Det var en period som det fungerade men sen blev man äldre och då gick det inte längre.

Att Josefina Eiremo stortrivs i Umeå råder det inga tvivel om idag och inte heller i ung ålder. Trots en kort sejour i Norge på några månader i tonåren så blev det ingen annan stad i Sverige. Och även om Norgeäventyret i sig inte blev längre än fyra månader så gav det en tidpunkt för ett nytt kapitel – ett långt sådant med IKSU.

– När jag var kring 14-15 så började förfrågningarna att komma i både fotboll och innebandyn men jag var inte intresserad att satsa då utan jag trivdes så bra i Ersboda där jag spelade innebandy och Umedalen där jag spelade fotboll, så jag ville fortsätta där. 

– Sen gick gymnasiet och Norgeäventyret så då när jag kom hem till Umeå från Bergen så hörde IKSU av sig. Den stora skillnaden där var att det var det första laget som var ok med att jag spelade både fotboll och innebandy. Samtidigt provtränade jag med Umeå Södra i fotbollen och jag kände att nu var det dags att satsa på en sport även om jag fortsätta med båda.

Så kom det där valet att göra. Ett svårt val för många men för Josefina blev det till slut enkelt, tack vare något som är svårt att mäta men lätt att känna.

– Det var tuffa veckor för jag kände verkligen att det var valet att göra nu. Först började det med att jag provtränade med IKSU och där fick jag ett så otroligt varmt välkomnade av alla. Sussie Ekblom, Therese ”Mini” Anderson och Malin Lundberg och alla de andra legendarerna som var där, det var verkligen en så otroligt rolig träning och jag kom in i laget direkt, säger Eiremo och fortsätter: 

– Det var inte samma i fotbollen, ingen var otrevlig där eller något sådant utan det var bara inte samma känsla liksom. Det var nog det som gjorde att jag tog det valet. Jag kände mig bara så himla välkomnad och hade så otroligt roligt. Det var dock så att jag skrev ett år bara för att gardera mig om jag ville satsa på fotbollen i stället men det skulle ju bli ett gäng år till så att säga. 

Första året i högstaligan med IKSU 2005/06 blev också ett guldår för både ƒör IKSU och Eiremo. Den lovande talangen inledde på bästa vis då laget plockade hem både Europacupen och SM-guldet den säsongen. Eiremo själv bidrog med 29 poäng (18+11) i grundserien och sex poäng (4+2) i slutspelet.

– Under SM-slutspelet och hela det där första året så var det så mycket intryck och det var bara så mycket som hände. Jag minns att när vi väl hade vunnit så var jag bara helt slut. Det var så mycket intryck och det var så mycket som hände. Jag var slut mentalt där första kvällen efter alla känslor och intryck som var. Jag var lycklig och trött

– Det första SM-guldet är alltid speciellt och sticker ut av den anledningen också såklart. Men att vinna SM-guld är något jag skulle kunna göra livet ut. Det är en känsla som aldrig går att bli mätt på.  

Totalt sätt skulle det fortsatte med både guld och finaler för Eiremos del – både som spelare och senare som Team manager – vi återkommer till detta. Men under spelarkarriären blev det totalt åtta SM-finaler och sju Europacupsfinaler, fördelat på fyra SM-guld och fem Europacupguld. Under de sista åren var det som kapten för det orangefärgade Umeålaget.

–  Jag tog över efter ikonen Susanne Ekblom, hon hade jag också tagit rygg på. Jag hade stöttning av henne där i klubblaget och i landslaget var det Karolina Widar. Det är två lagkaptener som jag lärt mig mycket av i ledarskap, säger Eiremo och utvecklar:

–  Man lär sig också längs vägen, det går att leda att ett lag på så många sätt. Det har alltid varit viktigt att föregå med gott exempel för mig. Att tränar vi så ska vi träna, att ta vilan på allvar och sköta kost och sömn. Att visa respekt och vara sportslig är också oerhört viktigt för mig. Att få med alla i laget och att se alla individer kan vara en utmaning men något jag alltid strävat efter. Alla ska må bra i ett lag och jag har samtidigt haft med mig humorn. Att kunna skratta och garva och göra det på rätt sätt. Det är viktigt att kunna ha roligt.

När man hör runt med personer runt IKSU så är beskrivningen att Josefina Eiremo var spelaren som alltid fortsatte att leverera och utvecklas. Det i samma förening under hela elitkarriären och att just IKSU har en speciell plats är inte svårt att förstå. 

– Jag trivdes så väldigt bra under alla år i IKSU. Jag fick förfrågan om andra äventyr, både utomlands och i Sverige, men jag kände att det inte kunde finnas bättre förutsättningar än vi hade här i Umeå. Det var så mycket som var i framkant, allt med fystester, träningsupplägg och lokaler. Jag trivdes så enormt bra i klubben och det var såklart sorgset och en tår i ögat när det blev som det blev i att IKSU försvann.

Men innan Umeåklubben i oranget ersattes av Thorengruppen så hann Josefina Eiremo med att skriva historia och sätta avtryck även i landslaget. I den blågula landslagströjan var hon en av de bästa och viktigaste spelarna under nästan lika många år som elitkarriären varade. Redan under andra säsongen i IKSU kom samtalet från dåvarande förbundskaptenen Jan-Erik Vaara.

– Jag var helt övertygad om att han hade ringt fel. Det var otroligt nervöst men också så mycket glädje. Vi hade några från IKSU så det var tryggare på det viset men jag minns att jag åkte hem från mitt första Euro Floorball Tour i Schweiz och kände att jag lärt mig någonting.

Landslagskarriären präglades också av VM-finaler och guld. Totalt skulle det bli fyra stycken och visst finns det några som sticker ut lite extra.

– Det är samma här, det första är alltid det första man upplever något otroligt så det blir väldigt stort men 2015, det sista som det blev, var väldigt speciellt också. 

– Just då så visste jag inte att det var sista VM:et men både jag och Sanna Scheer stod och tittade på varandra efter finalen innan vi tog emot guldmedaljerna och fällde en tår, men vi sa inget till varandra. Men jag tror att vi båda kände att det här är nog det sista.

Mästerskapet 2015 spelades i Finland, Tammerfors och det var en enastående final som väntade. Hemmanationen mot antagonisten Sverige och det var dramatiskt hela vägen.

Båda nationerna var i ledning och kvitterade, bland annat ett mål från Josefina Eiremo som påbörjade den svenska vändningen till 4-3.

– Jag minns dock hur det lät när taket lyfte vid Finlands 4-4 och så blir det sudden och straffar, berättar Eiremo om den nervösa finalen. 

Väl där klev Amanda Delgado in och avgjorde inför en snopen hemmapublik. 

– Det är något som jag reflekterat över det där när ”DJ” kliver in och avgör. Att jag fått spela ett hemma-VM i Sverige och vunnit guld, mött Finland i Finland och vunnit guld och sen mött Schweiz i Schweiz som ledare (2017). Att dessutom ha gjort två hemma-VM också, ett som spelare och ett som ledare och fått vinna guld i båda. Det är coolt.

Säsongen 2016/17 skulle dock bli centerkuggens sista. Avslutet skapade rubriker och kom som en överraskning för många utanför den innersta kretsen. Samtidigt flödade komplimangerna in. 

–  Det var ett tryggt och tillslut genomtänkt beslut men samtidigt var det ledsamt. Det var något jag gjort otroligt länge och det var en identitet och ett liv som man nu la åt sidan. Jag är tacksam över att jag fick ta beslutet själv utan påverkan av jobb och skador eller annat. Sen såklart var det otroligt att höra och se de hyllningarna. Man är inne i vardagen så när man väl slutar så fick man den berömmen, säger Eiremo om avslutet som ändå skavde lite:

– Sommaren gick bra och jag tog upp golfen igen och då var det ju lugnt. Sen gick säsongen i gång och då när jag satte mig på läktaren så var det bara: Men vad gör jag här?” Man tänkte tillbaka på minnen och annat. Det var en tuff känsla men det var samtidigt helt rätt.

Men den som trodde att västerbottningen och Umeådottern var helt klar med landslaget hade fel. Redan 2017 var hon tillbaka i blågult men då i rollen som Team Manager. 

– Det var speciellt och framför allt i början för då var jag nästan på väg över sargen. Jag trodde på riktigt att det var jag som spelade nästa byte. Det var en omställning och att man nu skulle bidra på ett annat sätt, säger Eiremo och förklarar vidare: 

– Det var väldigt kul att komma in i landslaget igen. Det var ett år efter att jag slutade som jag fick frågan om att bli Team Manager. Det var inte många minuter jag och sambon diskuterade det för att känna att det var rätt. Det var få läger men intensivt där och det var ett perfekt kliv vidare. Det var så otroligt häftigt att vara med på det också. Jag har haft enormt roliga år där och lärt mig mycket så jag är väldigt glad att jag gjort den resan.