Mathias "Bult" Larsson invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Mathias ”Bult” Larsson. Ett namn som många förknippar med en poängsäker back i Warberg som sällan tog ett dåligt beslut med bollen. Men ”Bult”, som han ofta kallas, hann under sin karriär även spela på andra positioner även om backplats är den som han är mest känd för.  

”Bults” karriär är lång och innehåller både glädje och tillfällen där det, som han själv uttrycker sig, kunde gått riktigt illa. Men det råder inga tvivel om att ”Bult” Larsson under sin tid som aktiv spelare har varit med och fört sporten till nya höjder.

Nu väljs Mathias ”Bult” Larsson in i Hall of Fame.

– Det var så otroligt roligt rent utsagt då när Martin (Klabere) ringde. Jag blev jätteglad och när man kollade på listan över vilka som står med sen tidigare så är det en jäkla ära,  

 Att bli invald i Hall of fame är ingenting som Mathias Larsson funderat på, i alla fall inte fram tills fjolåret när tidigare lagkamraten Magnus Svensson valdes in. 

– Nej det har jag inte gjort. Det var väl när vi åkte från SM-finalerna förra året så frågade min sambo vilka kriterier det var för att bli invald men sen dess har jag inte tänkt någonting på det. Vi pratade allmänt bara så det här var en överraskning, en glad sådan.   

När samtalet från förbundsstyrelsen kom blev Mathias Larsson både glad och reflekterande. En lång och framgångsrik karriär hade verkligen satt avtryck.  

– Då reflekterade man bakåt i tiden till när man började jaga plastbollen i Värmland fram till slutet. Jag har haft turen och förmånen att få vara med och vinna både VM, SM och bli schweizisk mästare. Då började man också tänka på hur mycket folk man har sprungit på genom åren. För både mig och familjen kändes det otroligt stort när jag berättade för dem att jag blivit invald.   

Familjen består av döttrarna Julia, Amanda och Olivia som Mathias Larsson har med sin tidigare sambo Malin. Nuvarande sambon går vid namnet "Carro" och att det är en familj som gillar innebandy råder det inga tvivel om.   

– Vi umgås med varandra och hänger allihop, vi är lite familjen annorlunda, säger Larsson med ett skratt.  

Bland döttrarna har Amanda flertalet SSL-säsonger på meritlistan samtidigt som Olivia fanns med i det lag från Warberg som deltog på både Ungdoms- och Junior-SM den här säsongen. Tränare för laget? Mathias ”Bult” Larsson, som inte har ett minskat intresse för sporten bara för att klubban ligger på hyllan.  

– Det var kul att gå till SM-slutspel med båda gängen. Sen följer jag innebandy i stort också och jag tycker att det är väldigt roligt att kolla på matcher i SSL. Ser självklart Warbergs matcher live, både dam och herr.  

– Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt både att kolla hur lagen spelar och även hur individuella spelare lirar, den här sporten är fortfarande en stor del för mig.  

I sitt privata liv arbetar Larsson som fastighetsmäklare, ett yrke där han kan dra nytta av sin tidigare innebandykarriär.   

– Den tävlingsinstinkt som jag har fått med mig gäller också för mäklarbiten, det blir en tävling. Sen jag slutade spela och utbildade mig till mäklare, och egentligen från första året, så har jag varit den mest anlitade mäklaren i Varbergs kommun. För mig har det varit en drivkraft att jag skulle kunna göra det här bra och även hur man agerar genom att vara i ett lag. Nu bygger jag och min kollega upp ett lag här på kontoret, så jag har jättemycket att tacka innebandyn för.  

Även om Mathias Larsson är starkt förknippad med Warberg var det i Värmland som karriären tog sin linda.  

– Jag började spela i med GS 86 hemma i Forshaga i Värmland. Där och då hade vi ett juniorlag och på den tiden spelade vi kompisar allting. Vi spelade hockey, fotboll, innebandy, vi var en liten ort så allt kretsade kring idrott.  

 – Jag tror att jag blev uppsläppt i A-laget när jag var 13-14 år. Jag minns när Per ”Kiosk” Andersson, som han kallas, frågade om jag ville vara med och spela i A-laget. Jag gick nog i åttan och gjorde prao. Sen var jag alltid med där och vi gick igenom serierna upp till den tidens högsta serie. Det var en jäkla rolig resa för alla som spelade i laget var från Forshaga och det var en otrolig gemenskap. Jag lärde mig mycket under den tiden och fick en bra skola.

Och det var en ung Mathias Larsson som därefter klev in i innebandyns finrum.  

– Jag är lite dålig på årtal, men var väl 17-18 år när vi kom upp i högsta serien. Men man ska ha med sig att det var sämre kvalitet då, det var lättare att göra avtryck än vad det är idag. Jag hade fördelen att ha lite spel- och bollsinne och att det inte alls var så fysiskt som det är idag. Då hade jag blivit uppäten, jag var liten som satan. Jag har alltid sett dåligt så mIna glasögon nog vägde mer än själva kroppen.  

– Jag var kanske inte den mest träningsvilliga i de tidiga åren när det kom till försäsong. Tog gärna den enkla vägen och bytte gärna så att jag körde fotboll på sommaren och sen direkt till hockey/innebandy och tvärtom. Så det blev inte mycket till försäsong.  

Efter två år i GS 86 trillade laget ur högsta serien. För Mathias Larsson vändes då ögonen mot NB 87, ett byte som gav energi till den redan då tekniska spelaren.   

– Vi hade ett jättebra lag. Första året där, 96-97, så gick vi till SM-final och förlorade mot Balrog med Christian Hellström och det gänget där. Vi hade fem-sex landslagsspelare och man fick en boost av att byta. Minns att det i SM-finalerna det var fullsatt i Sundsta Sporthall. Jag var där i 6-7 år och trivdes utmärkt men till slut blev det lite slentrian av det. Man hade mött samma lag hela tiden och behövde en nytändning.

– Warberg hade ringt i några år så tanken på att flytta till Varberg hade väckts. Jag kommer ihåg när vi stod utanför polisstationen i Karlstad och eventuellt skulle fixa pass till Julia för att åka ner till Schweiz, men då tyckte vi att det steget var för långt så det blev Warberg.  

Flytten till Warberg medförde också med tiden en bofast plats i landslaget för Mathias Larsson. För även om den talangfulla värmlänningen synts till i blågult tidigare var det i Warberg som han blev synonym med landslaget.  

– Jag var 27 tror jag när jag flyttade ner till Varberg och det var då jag kom in i landslaget på riktigt. Jag hade gjort några landskamper när jag var 21-22 år men då var jag riktigt jäkla rörig på plan. Jag var ovän med allt och alla och någon gång när jag matchstraff och på väg ut ur hallen slog jag sönder reglaget till belysningen och allt blev mörkt hallen.  

 – Det var en ljusknapp som jag slog sönder med klubban. Det flög plastbitar överallt och de fick gå ut och bryta huvudbrytaren för att få igång den igen. Det var ju riktigt moget, men som sagt jag var lite stökig då.  

 Men flytten medförde också ett sug att se hur långt han kunde nå i karriären. Om försäsong i tidiga år hade varit något som Larsson undvek blev det tvärtom nu.  

– Jag sa att jag skulle ge det chansen att se hur långt jag kunde gå, jag tränade hårt under sommaren och när vi flyttade så gav jag det en ordentlig chans. Året efter det var jag med i landslaget fullt ut och det var också då som Stefan Smedberg satte ner mig på backplats. Jag gjorde mycket poäng från backplats och det var kanske inte jättevanligt då.  

 – Vi spelade tre år i Warberg då och vi var i SM-final första året mot Pixbo men där hade vi ingen chans, jag tror vi förlorade med 8-2 . Det var inget snack. Sen hade vi ett par mellanår därefter med ett jäkligt ungt och talangfullt lag med Jocke Andersson, Kimmo Eskelinen, Martin Emanuelsson, Magnus Svensson, Jim Canerstam, Peter Sjögren, men vi var alla lite unga. När vi då missade och åkte ut i kvarten så stack jag till Alligator Malans i Schweiz.

Väskan packades och familjen bytte västkustens havsbris mot fjälltopparnas Schweiz. Warberg blev Alligator Malans, men drömmen om framgångar med de blåklädda försvann inte för det.  

– Jag har något urklipp hemma från en tidning där jag hade sagt att Warberg vinner SM-guld inom 2-3 år och det stämde ju. Jag kommer ihåg att jag satt vid tv:n i alperna och kollade på finalen 2005 och sa ”det där ska jag vara med om någon gång”, för jag hade ju inte vunnit SM-guld när vi flyttade till Schweiz.   

Den första tiden i alplandet kantades dock av hälsoproblem för Mathias Larsson. En punkterad lunga höll på att ställa till det och gjorde att Larsson missade stora delar av försäsongen.  

 – Det gick hål på lungan innan vi åkte ner till Schweiz och var så jäkla dåligt tränad när jag kom ner. Vi åkte ner i augusti och det här hände i maj så jag hade ingen försäsong i kroppen. Kunde inte springa helt enkelt och det gjorde så jäkla ont. Då hade jag turen att ha en svensk tränare Stefan "Bagarn" Smedberg och att de därnere kollade de nästan uteslutande på på om man gjorde poäng eller inte. Som ensam spelare utifrån Schweiz blev man granskad och jag hade turen att pilla in lite poäng i varje match även om jag bara tränade en gång i veckan för att spara mig.  

Men även om starten på utlandsäventyret inte riktigt blev som Larsson hade önskat sig väntade en rolig tid för hela familjen. En tid som också kröntes med tre guldmedaljer, två ligaguld och ett cupguld.  

– Vi vann två guld och ett cupguld. Det var en fantastisk upplevelse att va därnere med familjen i Schweiz. Man jobbade men man var ju inte ryggraden i företaget så att säga. Jag var anställd på 50% och sen kunde man åka skidor eller njuta av naturen med familjen. En fantastisk land att uppvela på plats.  

– Första året där nere var det som ensam utländsk spelare, då var reglerna att det vara fick vara en icke schweizare i varje lag. ”Bagarn” (Stefan Smedberg) var som sagt också med som tränare ner. Första året förlorade vi finalen men till år två och tre kom Esa Jussila och Martin Olofsson ner, då hade vi en skaplig femma där. Vi lirade och det var svinkul, det var också under det sista året 2006 som vi vann dubbeln.  

Längtan efter den halländska kusten blev därefter för stor och väskorna packades för att återigen dra på sig den blåa tröjan. Där inhemska guldframgångar tidigare hade saknats blev det nu uppfyllda.   

– Då när vi kom hem så vann vi guld både 06/07 och 07/08. Mitt sista år i Schweiz så kanske jag var vassare individuellt men 06/07 hemma i Elitserien som det hette då vann jag poängligan. Det var Magnus Svensson som jag hade mest kontakt med och som sa att om jag skulle komma hem så skulle Warberg ha chansen att vinna. Men jag var 33-34 år så det var ingen självklarhet att spela vidare heller. Men vi körde på och fick ihop det på ett riktigt bra sätt. Vi slog ur underläge hela det året och jag fick för första gången vara med och vinna SM-guld, det var grymt häftigt.  

 – Alla de här första kommer jag alltid komma ihåg, första guldet i Schweiz, första VM-guldet, första SM-guldet. Man bryter ny mark och får en känsla som man inte har haft innan.   

Men eufori och guldsmak byttes snart ut mot något mycket mer dramatiskt. En sällsynt bakterie höll på att bli kostsam för Lasson som fick föras akut med ambulans till sjukhus. 

– Jag fick en sån där aggressiv bakterie, eller mördarbakterie som det kallas. Vi skulle på ett bröllop och jag hade så jäkla ont i halsen, det var helt rött så vi åkte upp och jag fick penicillin. Två dagar senare hade det inte blivit bättre så då fick jag färdas in akut med ambulans. Som en tillfällighet var det en läkare som var väl rutinerad som passerade och som skickade iväg mig i ambulans med blåljus. 

– De körde ner mig till Halmstad och sövde mig där. De drog som en tuschpenna ner på halsen mot bröstkorgen och det var så jäkla rött på utsidan då. Hade det här röda passerat strecket så hade det varit tack och hej. De satte in någon hästkur rakt in i blodet och då vände det. Men det var några timmar som det hade hängt på.   

– Man tänker inte så mycket på det där och då, men sen efteråt när jag förstod hur nära att det gick hlet åt skogen.  

Sjukdomsförloppet höll Mathias Larsson borta från spel ett längre tag. Det dröjde till december 2007 innan den poängstarka backen var tillbaka.  

– Jag gjorde någon match i november men fick lite bakslag på det där. Jag var borta i flera månader och gick ner massor av kilo, så den säsongen var speciell på många sått.  

Men säsongen fick ett drömavslut inför välfyllda läktare.  

– Vi vann guld, det var en sån sjuk känsla att få vara med i Globen där och vinna igen.   

Året efter var Warberg återigen tillbaka i SM-final. Den här gången blev dock AIK för starka i vad som var Niklas Jihdes sista match i Solnalagets tröja. Mathias Larsson – försökte – även han avsluta karriären här. Något som inte visade sig vara så lätt.  

– Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska sluta, säger Larsson med ett skratt.  

– Året efter kom jag in i november eller december. Jag satt ner med Pelle Körberg, som tragiskt gick bort för några år sedan, och Jonas Klavberg om var ordförande i många år. Jag satt ner med dem och sen var jag inne och körde.  

Säsongen 09/10 åkte Warberg ur slutspelet mot kommande guldmedaljörerna Storvreta. Året efter var det upplagt för revansch när Warberg och Storvreta drabbade samman i Malmö Arena. En match som dock slutade med en silvermedalj för Mathias Larsson – och ett nytt besked om avslut på karriären.  

 – Det var den finalen som domaren dömde bort min straff i straffläggningen. 

Just straffen, som då blev väldigt omtalad, är inget som Mathias Larsson lägger några funderingar på idag. 

– Nej, då gjorde jag ju det, men det var länge sedan, det är nu när du frågar om den. Men jag har bara sett den straffen en gång själv under alla år. Jag vet inte… jag kan knappt se att den är bakåt med ögat men så blev det.  

Efter finalförlusten lyftes klubban återigen upp på hyllan innan den senare ramlade ner för att flygas till Schweiz. Det här då det var dags för en sista sejour i alplandet, den här gången tillsammans med Wiler Ersigen.   

– Det var speciellt, jag var 39 då. Jag hade ju gett mig men Esa Jussila snackade ner mig och jag blev lockad att lira en sista rush med honom. Men då hade jag en finsk tränare och det är den enda gången som jag inte har funkat med en tränare. Vi såg så olika på saker och ting att det var helt galet.  

 – Jag var lite småskadad hela hösten. Jag var nästan 40 år men han tyckte att jag skulle vara med på alla pass, alla intervaller, hela rubbet. Jag sa till honom att jag är 40, de andra är 25 och det är lite skillnad på vad kroppen orkar med. Vi tyckte sjukt olika om allt och det är den enda tränaren under alla år som jag inte funkat med.

Det gick så långt att Mathias Larsson ställde ett ultimatum till klubben. 

– Jag sa till honom att vi ser så olika på allt så antingen åker jag hem nu eller så byter jag till Alligator. Då var sportchefen Marcel Siegenthaler snäll och sa att jag ser att det inte funkar er emellan och då släppte han mig till Alligator, även om han ville att jag skulle gå till något sämre lag.    

– Han som var tränare i Alligator var också finländare, Akseli Ahtiainen. Då tänkte man ju lite ”hur ska det här gå”, men vi satt ner på första träningen och kom överens att jag skulle skippa ett pass i veckan och bara vara med på två pass innebandy i veckan och därefter bara ett långt löppass. Efter det var jag inte skadad på något sätt hela vägen fram. Lokaltidningen utsåg mig till mest värdefulla spelare i slutspelet, så det var roligt att få det på ålderns höst.  

 Den andra sejouren i Alligator fick även den krönas med ett guld för Larsson och hans lagkamrater. Ett guld som Larsson håller högt.   

– Det var en helt fantastisk avslutning att det året jag fyller 40 få vara med och vinna ett guld. 

Därefter avslutades karriären igen, för gott den här gången. Mathias Larsson har istället plockat upp taktiktavlan och leder dotterns ungdomslag.  

– Det var roligt när vi var uppe i Uppsala för USM och man springer på gamla profiler och legender som tex Kohonen och så. Man har stött på så jäkla mycket folk under många år och det är kul att stå och tjöta lite.   

När Mathias Larsson reflekterar över sin karriär vill han också hylla barnens mamma Malin lite extra mycket.  

– Man får ändå ge henne kredd som stod ut under alla år. Hon drog ett tungt lass först med ett barn, sen två, sen tre. 2008 tackade jag nej till VM i Tjeckien med Kent Göransson för jag hade inte mage att ge mig iväg.  

När frågan om det bästa innebandyminnet kommer upp funderar Larsson lite extra innan han lyfter fram det första SM-guldet tillsammans med Warberg.  

 – Det är nog när Micke Holmer rullar in bollen till 5-3 i öppet mål mot Täby och jag vet att vi vinner. Jag står bakom honom och han slår den på backhand från vår planhalva in i deras mål. Det är nog det största minnet. Sen kommer jag alltid komma ihåg VM-finalen 2002 i Hartwall, men starkast är nog när Holmer knackar in den från halva planen.  

 Även om karriären är slut sedan länge gör den sig påmind då och då. Inte minst i samband med att gamla minnen dyker upp.  

– När vi flyttade för en fem-sex år sedan så låg det en VM-guldmedalj i verktygslådan. Något av barnen hade lekt med den när de var mindre. Jag vet var några av medaljerna är men det är framförallt minnena man lever med.  

I slutet av intervjun återkommer Mathias Larsson till det faktum att han nu är invald i Hall of Fame, något som gör honom både stolt och glad.  

– Jag blev faktiskt barnsligt glad när Martin ringde. Det är oerhört kul och jag känner mig väldigt stolt. Får man säga så?, avslutar Larsson med ett skratt.