Vad är ledarskap?
Det har forskats och skrivits mycket om ledarskap inom idrott, men det finns ingen enhetlig definition av vad ledarskap är, hur en bra ledare ska vara eller en enhetlig ledarstil som passar alla. Ledarskapet bör i stället varieras utifrån många olika faktorer, inte minst eftersom olika lag och enskilda spelare har unika behov. Inledningsvis ska vi därför ta del av en modell för att förklara vilka delar som ingår i ledarskapsprocessen.
Förenklat kan man säga att ledarskap är ett mellanmänskligt (interpersonellt) skeende som syftar till att påverka och motivera de aktivas tankar, känslor och beteende. Skeendet består av tre delar: tränare (även ledare), spelare och sammanhang, dvs. en eller flera tränare samspelar med en eller flera spelare i ett sammanhang.
Tränaren påverkar en eller flera spelare. Men det är inte enbart tränaren som påverkar spelarna utan pilarna i bilden intill (eller nedanför) visar att tränaren i sin tur också påverkas av spelarna, det är ett samspel. På träning syns samspelet genom instruktioner där tränaren förmedlar kunskaper och ger feedback, men påverkar också spelarnas attityder. Ett exempel på detta kan vara om en tränare samlar gruppen för att ge instruktioner. Spelarna verkar trötta och okoncentrerade, de kanske inte förstår instruktionerna och börjar fråga.
Detta signaleras tillbaka till tränaren som då kanske förklarar igen eller tillrättavisar de som pratar. Exemplet pekar på det sampel som hela tiden pågår mellan tränare och spelare. Tränares påverkan handlar inte enbart om innebandy utan också om uppträdande och förhållningssätt till medspelare, motståndare, domare med flera. Det innebär att tränare/ledare även påverkar gruppens kultur.
I bilden finns också pilar mellan spelarna där de påverkar varandra på olika sätt. Det kan handla om att spelarna börjar diskutera en övning som tränaren föreslår. Genom samtalen inverkar spelarna på varandras syn på både tränaren och övningen. Men påverkan kan också ske mellan olika grupper. Det är inte ovanligt att spelare i en innebandyklubb får en tränare som de hört talas om genom äldre kompisar eller syskon. De har då redan fått en bild av hur tränaren är och kommer att vara, eller hur tränaren borde vara. Uppfattningen beror även på vad spelarna tycker om de tränare som de har träffat på tidigare. I samspelet mellan tränare och spelare kan dessa förväntningar påverka tränarnas sätt att vara.
Ramen runt bilden visar att ledarskap utövas i ett sammanhang. Ledarskapet i en grupp med unga aktiva eller i elitlag bör bedrivas på olika sätt. Kanske är det också så att vissa tränare passar bättre eller känner sig mera bekväma när de tränar barn och ungdomar än senior-/elitlag och vice versa. Det innebär att en tränare inte bör agera på samma sätt i ett ungdomslag som i ett seniorlag, precis som en tränare med erfarenheter på landslagsnivå inte självklart kan överföra sitt sätt att agera i en roll som barn- och ungdomstränare.
Olika ledarskapsmodeller och ledarskapsstilar
Det finns många olika ledarskapsmodeller och ledarskapsstilar med för- och nackdelar, och det finns tillfällen och situationer där de lämpar sig olika bra. Beroende på bland annat ålder, kön, erfarenheter, nivå och mål föredrar vi olika ledarstilar. Så det går inte att med fog säga att ett sätt att fungera som ledare alltid är bättre än en annat.
I detta avsnitt behandlas ett urval av ledarskapsmodeller. De är utvalda för ge ökad förståelse för ledaruppdraget och för att du som ledare/tränare ska kunna ha dem ”som glasögon” när du reflekterar över din egen syn på ledarskapet, samtidigt som de utgör en grund för utveckling.
Full Range Leadership Model
En modell som är vedertagen och vetenskapligt underbyggd är Full Range Leadership Model (FRLM). FRLM tar upp tre olika ledarskap: låt gå-ledarskap, transaktionellt ledarskap och transformerande ledarskap (benämns också transformativt eller transformellt ledarskap).
I bilden här intill (eller nedanför) visar en illustration av Full Range Leadership Model.
Låt-gå-ledarskap
Längst ner till vänster i modellen finns låt-gå-ledarskapet. Det karaktäriseras av bristande ledning och lågt engagemang från tränaren (läs även ledare), ofta beroende på osäkerhet. Det medför att spelarna i sin tur känner sig osäkra. Det kan bero på att det finns spelare (eller föräldrar) med lång erfarenhet från hög nivå i gruppen. Träningarna är ofta ostrukturerade och kan upplevas förvirrande.
Transaktionellt ledarskap
Den andra ledarskapsstilen är det transaktionella ledarskapet. Här har tränaren har satt upp tydliga mål som spelarna ska försöka nå. De transaktionella ledarna vill vara effektiva, de vill ha resultat på kort sikt. Detta ledarskap bygger på samspel mellan tränare och spelarna, en transaktion. Den kan vara proaktiv, tränaren strukturerar, organiserar och planerar verksamheten samt klargör vad som förväntas och reaktiv, tränaren uppmuntrar eller kritiserar spelarnas beteende.
Transaktionella tränare är målinriktade, de ”pekar med hela handen”. De ses som framgångsrika och effektiva, i varje fall på kort sikt. Men eftersom dessa tränare har en tydlig bild av vad som är ”rätt och fel” har de svårare att göra förändringar. Det finns också en risk att spelarna blir osjälvständiga och inte utvecklar en förmåga att själva lösa problem under träning och match.
Transformerande ledarskap
Den tredje ledarskapsstilen, det transformerande ledarskapet, syftar till att höja motivationen hos spelarna, skapa en positiv miljö och att bidra till en utveckling hos spelarna. Ordet transformera handlar om förändring och utveckling, att utveckla spelarnas syn på sig själva och på gruppen/laget.
Detta ledarskap har ofta en positiv inverkan på individens känsla av kompetens, tillhörighet och självständighet. Det är viktiga delar för att stärka den inre motivationen, dvs. att man gör något för dess egen skull och för att man upplever det som tillfredsställande och intressant – inte för att någon annan säger att man ska göra det.
Den transformerande tränaren inspirerar och motiverar spelarna genom att stimulera och utmana dem, men också genom att visa omtanke om spelarna och föregå med gott exempel. De är ofta starka förebilder som vill få spelarna att identifiera sig med dem och dela samma mål.
Det transformerande ledarskapet bygger på fyra viktiga faktorer, fyra ”i:n”: idealiserat inflytande, intellektuell stimulans, individuell anpassning och inspirerande motivation. De fyra faktorerna förklaras i bilden här intill (eller nedan) i mer allmänna termer, som följs av exempel på vad de innebära i innebandysammanhang.
Det transformerande ledarskapet – fyra faktorer
Idealiserat inflytande: Tränaren är engagerad och föregår med gott exempel genom att alltid komma i tid, alltid vara förberedd, alltid vara koncentrerad under träningen. På så sätt inspireras spelarna och tror på sin tränare.
Intellektuell stimulans: Tränare försöker hela tiden medverka till lärande och utveckling hos spelarna. Hen förklarar till exempel syftet med övningar och varför de viktiga. Tränaren försöker också bidra till att spelarna hittar egna lösningar genom att ställa frågor som: ”Vad händer om du gör så här?”, ”Vad sägs om att testa detta?” ”Hur tänkte du där?”
Inspirerande motivation: Tränaren påminner hela tiden om de uppsatta målen och försöker stimulera spelarna att prova nytt, testa sig själv och nå nya nivåer.
Individualiserad anpassning: Tränaren uppmärksammar alla spelarna i gruppen, och ger beröm till det ”goda försöket” även om det inte alltid lyckas. Spelarna uppmuntras till bättre prestationer. Vidare uppmärksammas spelare som bidrar till gruppens bästa.
Delat ledarskap
Som framgår kan skiftande ledarstilar passa olika tränare, grupper och spelare olika bra. Det kan bero på ålder, nivå och ambition hos spelarna – men också på tränarens ”filosofi”, kunskaper och erfarenheter. Under senare år har man alltmer börjat uppmärksamma fördelarna med ett delat ledarskap. Det kan vara ett ledarskap där ledarna/tränarna delar på ansvar och arbetsuppgifter.
Men det kan också vara en ledarkonstellation där en av ledarna/tränarna är mera överordnad med ett övergripande formellt ansvar. I exempelvis ett innebandylag kan det finnas flera tränare med olika roller, men med en huvudtränare som har det övergripande ansvaret. Ett delat ledarskap med skiftande kompetenser är också något som lyfts som viktigt i den goda innebandymiljön.
Fördelen med ett delat ansvar kan vara att det blir lättare att rekrytera tränare om de inte måste ta allt ansvar själva. Dessutom kan rollen som assisterande tränare vara en väg in i en tränargärning för en orutinerad tränare.
Det kan också borga för att man stannar kvar längre i tränarrollen – såväl genom att det kan avlasta uppdraget och bidra till ökad hållbarhet i tränargärningen som att det kan innebära en stimulerande gemenskap i tränarteamet. Ett delat ledarskap kräver dock samsyn och prestigelöshet och att man vill samarbeta och ta del av varandras erfarenheter och kunskaper.
Summering av avsnittet om Ledarskap
Tränaren (läs även ledaren) bör anpassa sitt ledarskap till gruppens nivå, ålder och mognad, hur motiverade de är, deras ambitioner med mera. Därför är det viktigt att tränaren förstår att hen bör behandla spelarna olika beroende på var de befinner sig i sin utveckling. Tränaren kan påverka spelarna genom att visa tillit och ge dem ett större ansvar. Genom att spelarna ges ett ökat ansvar och görs delaktiga kommer de så småningom att bli mera självständiga och kunna ta egna beslut. Man kan instämma med en klassisk hockeytränare som en gång sa: ”Så förtroende så får du skörda ansvar”. I en sådan utvecklingsprocess eftersträvas spelare som förstår spelet och som vill ta, och kan ta, ansvar på både träning och match. Att ge spelarna möjlighet till självbestämmande ökar deras motivation, kunnande och ansvarstagande.
I goda idrottsliga utvecklingsmiljöer finns ofta ledarteam bestående av personer med olika kompetenser som kompletterar varandra. På så sätt kan de dela på arbetsuppgifter och bidra med olika kunskaper och erfarenheter. Det gör verksamheten inte blir så personberoende och mindre känslig om en ledare slutar eftersom kompetensen finns i gruppen. Dessutom kan ledarna avlasta och stödja varandra vilket skapar en hållbarhet över tid.
Sätter att fungera som ledare hänger samman med synen på hur träning ska bedrivas och hur de aktiva lär sig. Ett styrande ledarskap leder ofta till träningar där tränare instruerar och korrigerar, medan ett mera delegerande ledarskap lägger fokus på spelarnas lärande och att de ska ta ett större ansvar under träningar och matcher.
Inledning – Lärande
En viktig del i tränarrollen är att skapa goda förutsättningar för lärande hos alla spelare. Tränarens syn på spelarna samt hur träningar planeras, organiseras och genomförs är avgörande för spelarnas lärande. I en god, utvecklande innebandymiljö är därför tränarnas innebandykunnande och pedagogiska kompetens väsentlig för deltagarnas utveckling – både som spelare och som människor. Men lärande sker även utanför den organiserade träningen, exempelvis under spontanspel, matcher och när aktiva ser andra spela.
Svensk innebandy vill erbjuda en god verksamhet för barn, ungdomar, vuxna och äldre. Det innebär att skapa miljöer där alla kan vara med, där alla blir sedda, lyssnade på och tagna på allvar i sitt idrottande. Därför är det viktigt att en tränare är engagerad, kreativ samt flexibel och skapar en trygg miljö och ser till allas lärande. I detta avsnitt behandlas några faktorer som är viktiga för att skapa goda förutsättningar för lärande.
Tre olika perspektiv att bedriva lärande
Inom utbildningsområdet är det vanligt att tala om olika perspektiv på lärande, alltså olika sätt att bedriva ett lärande. I denna del presenteras tre olika sätt som här benämns som Beteendestyrande, Problemlösande och Samspelande. De olika sätten har förtjänster och brister och kan användas i skiftande situationer. I nedanstående bild illustreras de tre perspektiven på lärande.
Beteendestyrande
Det första synsättet, beteendestyrande, syftar till att förändra beteenden. Här vill tränaren (läs även ledare) att spelarna ska handla på ett avsett sätt och hen korrigerar spelarnas ageranden. Tränaren är den som har kunskap och stimulerar de aktiva till ”rätt beteende”. Enligt detta synsätt uppnås lärande genom att man upprepar övningarna tills ”det sitter”. Upprepning och övning leder till lärande och tränare ska se till att spelarna tränar tills de kan.
En typisk träningssituation kan vara när tränaren vill lära ut en teknisk färdighet till en grupp spelare. Hen visar hur det ska genomföras och sedan får spelarna försöka utföra tekniken. De får fortsätta med detta tills de kan utföra färdigheten på det sätt som tränaren vill. Spelare som gör rätt får beröm och kan som belöning få gå vidare till nästa övning eller nivå. De som inte klarar färdigheten får fortsätta till dess att de klarat av det eller fortsätta vid ett senare tillfälle.
Problemlösande
Det andra synsättet, problemlösande, utgår från att spelarna har en drivkraft att lära och att tränaren inte behöver styra och kontrollera. Genom att spelarna lär och bygger upp ny kunskap utvecklar de sin förmåga att lära nytt. En tränare med detta synsätt tar hänsyn till vad spelarna kan och bygger träningen på det. Tränaren förlitar sig på spelarnas motivation och anpassar till deras erfarenheter och egenheter. Tränaren är en ”vägvisare” som ger stöd till spelarna när de prövar olika lösningar.
En karakteristisk träningssituation är att tränaren vill lära ut en teknisk färdighet till en grupp spelare. Utöver att förklara målet med övningen har tränaren tänkt på att utforma träningsmiljön och övningen så att spelarna kan experimentera och testa sig fram utifrån de erfarenheter och färdigheter som de tidigare lärt in. På så sätt främjas motivationen hos var och en i gruppen. Det handlar mycket om att spelarna själva får möjlighet att pröva sig fram till dess att färdigheten sitter.
Samspelande
Enligt det tredje synsättet, samspelande, ligger drivkraften i gruppen. Tränare ser spelaren som en social varelse som utvecklas tillsammans med andra. Lärande sker i gruppen i ett sampel med andra spelare, men också när vi ser andra träna eller spela matcher.
Det betyder att gruppen som finns runt spelarna i lärandesituationen påverkar dem och bidrar till deras lärande, men också det omvända, dvs. att alla spelare påverkar gruppen. Här är tränarens roll att skapa goda situationer för lärande.
En typisk träningssituation är att en tränare vill lära ut en teknisk färdighet till en grupp. Tränaren förklarar för gruppen vad målen är och ger sedan gruppen i uppgift att tillsammans sporra varandra till olika lösningar. Det innebär att spelarna gemensamt tar vara på varandras erfarenheter och kunskaper för att på så sätt lära sig en ny teknik. Tränaren har i uppgift att genom utmaning och frågor få spelarna att ta nästa steg i utvecklingen.
Inget av de nämnda synsätten är alltid det bästa. Ibland kan ett beteendestyrande sätt vara användbart, till exempel när det finns ett tydligt rätt eller fel. I en annan situation är ett socialt samspel att föredra. Ofta sker en kombination av de synsätten beroende på situation och sammanhang.
Det är viktigt att tränaren förstår de olika synsätten och kan använda dem vid planering och genomförande av träningen. Det finns likheter mellan synsätten på lärande och ledarstilarna som beskrivits.
Vissa moment eller spelmönster kanske lärs in snabbare om tränaren är mera styrande. Att utveckla spelförståelse och ansvarstagande tar längre tid då det kräver att spelarna får möjlighet att pröva olika lösningar.
Guided Discovery
Guided Discovery är ett perspektiv på lärande som syftar till att spelarna ska lära och utvecklas genom egna upptäckter. Det påminner om det synsätt som ligger bakom lärandeperspektiven problemlösning och socialt samspel. I stället för att ge direkta instruktioner och anvisningar sätter tränaren (läs även ledaren) ramar och ger vägledning samt stöd för att hjälpa spelarna i önskad riktning. Via positiv feedback och genom att tränaren ställer frågor uppmuntras spelaren att reflektera, analysera och delta i en dialog med tränaren. Fokus ligger på att spelaren ska upptäcka och skapa egen kunskap genom egna initiativ. Övningar som liknar matchsituationer används för att stimulera spelarens beslutsfattande och egna upptäckter.
Syftet är att stimulera spelaren att hitta lösningar för sin individuella utveckling. Det ger spelaren en ökad förmåga att lära sig spelet, större kunskap om sin personliga utveckling och ökad motivation att utvecklas på ett sätt som är anpassat och givande för dem själva. Målet för inlärningsmetoden är att spelarna, när de blir mer mogna och kompetenta, gradvis ska kunna påverka sin egen träning. De ska vara delaktiga i planeringen, träningen och lärandet.
Några punkter att tänka på i förhållande till Guided Discovery:
- Skapa så matchlika övningar som möjligt.
- Uppmuntra och ge positiv feedback.
- Led träningen genom att låta spelarna ”lösa problem”.
- Fråga och ge feedback på lösningar i stället för att tala om vad som är fel.
Feedback
Att ge spelare positiv feedback eller beröm för deras prestation är ett bra sätt och metod för att uppmuntra beteendet. Genom att ge positiv återkoppling och göra spelarna medvetna om vad de gjorde bra ökar sannolikheten för att spelaren ska upprepa det positiva beteendet.
Tränarens feedback får bäst effekt om den ges direkt och så lättfattligt som möjligt. Särskilt när det gäller yngre spelare är regelbunden återkoppling positivt för spelarens självkänsla och kompetens. Det är också viktigt att ge feedback på det ”goda försöket” och inte enbart på resultat.
När spelarna blivit äldre kan återkopplingen delges mera sporadiskt. Då är det en fördel att ge så konkret feedback som möjligt. På så sätt underlättas och förbättras kommunikationen inom laget eftersom alla förstår vad som menas.
För att sammanfatta är det viktigt att använda positiv feedback när spelarna anstränger sig och gör goda försök. Detta främjar en motivationsrik miljö och utvecklar spelare som arbetar hårt, vill lära sig och inte ger upp lätt vid misslyckanden.
Lärande i och genom spelet
Avslutningsvis vill vi uppmärksamma möjligheterna och vikten av att lära sig i och genom spelet. En aspekt av detta är att lärande är något som sker ”inne i individen”. Det innebär att lära sig att spela innebandy inte enbart handlar om själva träningen och matcherna utan lärandet pågår ”ständigt” både medvetet och omedvetet.
Exempelvis sker ett lärande via spontanspel i olika former eller genom att titta på innebandy. Som ledare, tränare och förälder blir en del då att stimulera de aktiva att såväl utöva innebandyspel eller spelmoment mera spontant som att kolla på innebandy både ”live” och på olika plattformar.
Om vi ser till själva träningen är en utgångspunkt att man blir bra på det man tränar. Därför bör ambitionen vara att träningen ska ge god överföringseffekt till match. Det som sker i olika matchsituationer, och hur spelarna förväntas att agera, bör få stort utrymme i träningssammanhang. Att utgå från spelet bidrar även till de aktivas förståelse och motivation för den träning som bedrivs.
Vanligtvis bygger ”traditionell träning” på att man tränar mer isolerade och begränsade moment var för sig, för att sedan tillämpa delarna i spelsituationer och matcher. Problemet är att spelarnas aktioner då särskiljs från själva sammanhanget där de ska tillämpas – i spelet och matcherna.
Träningen får då en låg överföringseffekt. Det är i stället en fördel att utgå från tydliga delar i spelet i träningen där spelarnas sätt att agera praktiseras i matchlika situationer. Givetvis med en anpassning till de aktivas färdighetsnivå. Genom mer sammansatta övningar, där spelarna får fatta beslut i oförutsägbara och matchlika situationer, erhålls högre överföringseffekt till hur man omsätter sina kunskaper i spel och matcher.
Som tränare är det viktigt att förstå att det kan upplevas att lärandet i och genom spelet tar längre tid i jämförelse med den ”traditionella träningen”, men på sikt ger det bättre och bestående resultat.
Det gynnas också av arbetssätt som tidigare diskuterats både kring Guided Discovery och Problemlösning/Socialt samspel, dvs. att förklara, ställa frågor och uppmuntra initiativ från de aktiva att komma med förslag till lösningar på olika spel- och matchsituationer.
Det bidrar även till att stärka motivationen och utveckla spelförståelsen. En ökad spelförståelse i sin tur gör att de aktiva känner igen och lär sig ytterligare av att titta på när andra spelar samt ökar kvaliteten i spelövningar och spontanspel.
Ledare och tränare kan också stimulera lärande och förståelse genom sitt sätt att coacha under match. De kan under matcherna, allt eftersom de aktiva blir äldre, stegvis gå från att ge direktiv, tala om och förklara till att involvera, diskutera och fråga ”vad tycker ni?” På så sätt blir också varje match en del av lärandet.
Så några grundläggande saker att ta med sig som ledare och tränare när det gäller att lära sig i och genom spelet är:
- Gör om möjligt övningar så matchlika som möjligt med hänsyn till spelarnas nivå och ålder.
- Använd gärna övningar innehåller olika valmöjligheter och/eller där det uppstår oförutsedda händelser.
- Den feedback som ges får gärna innehålla frågor; hur tänkte du när du gjorde så, hur kunde du ha gjort i stället, vad finns det för fördelar respektive nackdelar etcetera?
Summering av avsnittet om Lärande
En tränare kan välja olika sätt att leda träningar. Precis som när det handlar om ledarskap så finns det inte någon lärandemodell som alltid är bättre än andra.
I ett lag som består av unga och mer oerfarna utövare kan det vara en fördel att instruera med tydlighet (beteendestyrande). I en annan mera mogen och erfaren grupp är en mera involverande lärandemodell att föredra.
Genom att visa tillit till spelarna och involvera dem mera i träningarna och ge möjlighet till självbestämmande kommer deras kunnande och förmåga att själva ta ansvar och hitta lösningar under träning och match att utvecklas. På så sätt hänger sättet att leda och val av lärandemetoder ihop.
