Michael Östlund invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Det var en talangfull spelare som hade något extra i en tid då innebandyn var väldigt ung. Redan under Michael Östlunds första år i Sveriges högstaliga blev han ett namn det pratades om.

Det första SM-guldet skulle komma i Kista säsongen 1994/95. Den då 23-årige, vindsnabba och sylvassa rightaren Michael Östlund levererade 32 poäng på 18 matcher i grundserien och drog sedan vidare med sex mål och fem assist under slutspelets elva matcher.

Från 100 000 till 17 500

Det SM-guldet betydde förmodligen mycket för Michael Östlund men när det gäller SM-guld så var det i Haninges tröja nummer 96 och i den så kallade GÖK-kedjan som den stora toppformen skulle infinna sig.

En som minns den tiden väl var den dåvarande sportchefen och mannen som skulle bli Michaels mentor, Kenta Sjögren.

– Det var en långdragen process att värva honom till oss i Haninge. Kista och Järfälla skulle precis slå ihop och då blev det massa strul för dem där vilket gjorde det lättare för oss. De skulle eventuellt behöva flyttas ner och Michael ville verkligen vara kvar i högstaligan, berättar Kenta Sjögren och fortsätter:

– Han hade tid kvar på kontraktet och vi började med att erbjuda 50 000 för honom men Järfälla, som det då blivit, ville ha 100 000. Det var mycket pengar på den tiden men efter förhandlingar slutade det med att vi betalade 17 500. Vi gjorde ett kap.

Kenta Sjögrens tanke på en eventuell värvning initierades dock inte bara av honom själv. Det var även de kommande lagkamraterna i Haninge som låg på för att få mannen med den stora snusprillan.

– Med Michael Östlund ökade vår trovärdighet att vinna SM-guld på två år med ungefär 100 procent. När han kom in i laget förstod alla att det var på allvar att gå för guld, bara för att han var så pass bra. Jag kommer ihåg när jag såg honom efter tre omgångar och då sa jag att han ska aldrig lämna Haninge.

– I NHL så finns uttrycket "You got to see the ice” och Michael såg verkligen hela banan, alltid. Han visste alltid var han skulle göra av bollen innan den kom till honom. Han hade redan skapat sig sina ytor. Han var ju inte stor i ren fysisk bemärkelse liksom men han var kvick. Han kallades för råttan, med kärlek, snusen han hade var större än hela ansiktet och näsan tittade upp i taket för att han hade så stor överläpp.

GÖK-kedjans födsel och stortid

Med Jonathan Kronstrand i laget sen tidigare och Michael Östlund inne så kom även Johannes Gustafsson. Den sista pusselbiten i det som kom att kallas för GÖK-kedjan, en fruktad och blonderad forwardskedja som la grunden för vad som skulle bli tre raka SM-guld för Haninge under åren 1998-2001.

– Under vårt andra SM-guld är han inblandad i alla mål i finalen förutom det sista. Det första han säger efteråt i bussen är: ”Fan att jag inte hade assisten på sista målet.” Han var verkligen i sin absoluta toppform och kände att han var så bra. 

Egenskapen med poängjakten, att aldrig ta målen eller assisterna för givet utan att ständigt jaga efter nya var sällsynt menar sportchefen Kenta Sjögren.

– Hans hunger var något alldeles extra. Han hade alltid sämst betalt från början i GÖK-kedjan men han hade prestationsbaserade mål i form av poäng eller mål. Så i och med att han ofta uppfyllde alla de punkterna som skrevs in i kontrakten så hade han alltid bäst betalt. Då ska jag vara tydlig med att det inte var några låga målsättningar heller utan det var verkligen något som triggade honom.

– Jag minns en gång i Europacupen där han var på väg att vinna skytteligan så passade Kronstrand till Gustafsson istället för Östlund när båda var fria framför mål. Det första Östlund säger är: ”Kronstrand såg du inte mig eller?” Han sa inget till Gustafsson som vann skytteligan då såklart för att det skulle se så illa ut men han undrade ju varför han inte fick göra målet så hann vann skytteligan. Det säger ändå något om hans personlighet. Han var snäll och trevlig men så otroligt hungrig på att göra mål och vinna saker. 

I landslaget var GÖK-kedjan också en stor del av landslagets framgångar. Östlund mäktade med 43 mål och 30 assist på 58 landskamper och var ordinarie i landslaget från 1994-2000. Totalt vann han tre VM-guld med Sverige och för många var det just i det där mästerskapet på hemmaplan 1996 som de fick se Östlund för första gången. 

– Michael var verkligen med i innebandyn när innebandyn slog igenom. Han var med i under det första VM-guldet 1996 och satte en stjärnglans på det. Han var en del av genombrottet som blev både massmedialt och runt om i världen. Han som spelare var sådan, en stjärna, säger Kenta Sjögren

 – Samtidigt är det svårt att pränta ner en enskild persons betydelse i en lagsport. Men det är verkligen så att han var med i ett gemensamt gäng med profiler som gick genom rutan där 1996. Han och några andra satte en viss prägel på vad en innebandystjärna var.

Arvet Östlund märks än idag 

 Att Michael Östlund var en person som många sett upp till märktes vid hans allt för tidiga bortgång.

 – Några dagar efter så ringde de från lokaltidningen här i Haninge. Reportern som ringde mig kunde inte så mycket om innebandy men sa att de hade aldrig fått så här mycket mejl och telefonsamtal från folk som ringt och frågat om varför det inte stod något om Michael Östlund. Det var deras stora idol och att lokaltidningen inte skrivit om det var de upprörda över.

 – Det var från personer som idag alltså är i 30-40 årsåldern och som verkligen undrade varför inget stod om att deras stora barndomsidol gått bort. De var inte vana vid att folk hörde av sig om på det här sättet så det känns verkligen som att han har ett arv efter sig och det är jag glad för.

 Hyllningarna till Michael Östlund efter hans död blev också stora både i men även utanför innebandykretsar. Innebandymagazinet och Föreningen Svenska Superligan (FSSL) tillsammans med Svensk Innebandy, Expressen och Aftonbladet uppmärksammade bortgången samt att Michael Östlund var med i Idrottsgalans minnesfilm. Något som Kenta Sjögren idag är tacksam för.

 – Precis dagarna efter att han gick bort tyckte jag inte att han fick den uppmärksamheten han förtjänade. Så då ville jag verkligen att folk skulle förstå att det här var en av de stora innebandyspelarna genom tiderna. När en person av den här digniteten inom vår sport går bort så måste vi hylla och komma ihåg det som de har gjort.

– Han var väldigt ung ändå, 52 år liksom och då blev det ett sätt för mig att bearbeta det genom att berätta för så många som möjligt hur bra Michael Östlund faktiskt var. Det är en person som har betytt väldigt mycket för mig och för Haninge som innebandyklubb.

Michael Östlunds dödsfall kom också oväntat för Kenta Sjögren. De hade haft kontakt som vanligt bara en vecka innan.

– Vi hade en livslång relation skulle jag säga. Jag hjälpte honom med att bygga hans hus till exempel och han hörde av sig då och då samt när han behövde hjälp med några småsaker. Det var lite som att det var min grabb. Så är det med många som jag värvat till Haninge men det här var en unik relation, säger Kenta Sjögren och minns sista samtalet:  

– Han hade en bänkdiskmaskin som han ville ha hjälp med att installera och jag satte honom i kontakt med en bra firma jag känner. Sen småpratade vi och frågade hur vi mådde och sådär: Då sa han: ”Ja, nej de tömmer lungan på vatten och sådär”. Jag blev såklart förvånad och frågade: ”Men är det risk att du dör eller” men han svarade ”Nej, det tror jag inte” så det var väldigt jobbigt när jag fick beskedet. 

Att det blivit en ny form av uppskattning och uppmärksamhet som Michael Östlund nu fått efter hans död är något som Kenta Sjögren ändå gläds åt för Michaels skull. När han nu väljs in i Hall of Fame är det inte heller någon överraskning

– Jag trodde att han var det innan faktiskt. Han var en så given kandidat och det är en självklarhet för mig att han skulle komma in om han inte var det. Det är inte med bitterhet jag säger det utan det är bara vilken stor insats han har gjort inom innebandyn. 

– Det är så många fina spelare med där och han passar verkligen in i det sällskapet, säger Kenta Sjögren och är snabb med att säga att så hade inte Östlund sagt, i alla fall inte offentligt:

– Han skulle definitivt tycka att inte var mer än rätt. Men så hade han inte sagt det officiellt såklart. Det var han för snäll för att säga. Men skulle han sitta där i ett omklädningsrum med Kronstrand eller mig så skulle han säga det. Om jag tog upp det så skulle han säga det, säger Kenta Sjögren och skrattar.