Lisah Samuelsson invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Som så många andra var det inte bara innebandyn som var i fokus för Lisah Samuelsson. Fotbollen var där det började, men när tonåren kom smygandes ändrades förutsättningarna och vägen mot Hall of Fame i innebandy började.

– I fotbollen skulle jag kliva upp till damlaget och spela med tanterna, tanterna som var typ 20 år då alltså medan jag var runt fjorton. Jag har alltid varit lustdriven och i damlaget med den åldersskillnaden var det inte lika kul längre kände jag, säger Lisah Samuelsson.

– Någonstans i den vevan började ett gäng kompisar spela innebandy och jag hängde på en gång och fastnade direkt Jag provade många sporter som ung, men det blev tillslut innebandy i Onsala IK.

Bräckans IBF och nya barriärer bryts

Det blev dock en kort sejour i moderklubben Onsala. Efter några säsonger blev Bräckans IBK ny klubbadress och nu började förälskelsen till innebandy bli en mer långvarig kärlek.

– Jag gillade att det var lite mer seriöst i Bräckan och vi pratade om hur vi skulle avancera i divisionerna, träningen var utvecklande och det var bra sammanhållning i laget och föreningen, säger Lisah som också påpekar vikten av bra ledare:

– Våra två tränare, Magnus Karlsson och Rickard Sellman gjorde ett bra jobb med att hålla det både lustfyllt och professionellt. De såg oss alla och man kände sig uppskattad och sedd samtidigt som det var en bra kravbild. Hela föreningen skötte allt väldigt bra.

Bräckan nådde som högst till kvalet mot Division 1 (den näst högsta serien då) men missade kvalet två gånger om. Ett tillkortakommande som väckte Lisahs lust att testa på vingarna högre upp.

– När vi förlorade kvalet så var besvikelsen oerhört stor. Jag kände och trodde att jag skulle kunna blomma ut i Division 1, berättar Lisah:

– Dock var det ju som att flytta hemifrån på något vis när jag bestämt mig. Det fanns en hel del Division 1-lag som kontaktade mig. Jag minns att Älvstranden bland annat var heta och ville värva mig. Men jag ville mer.

Två steg fram och ett tillbaka 

Istället för att endast gå upp ett steg så blev det två steg och hela vägen upp till Pixbo i Elitserien (nuvarande SSL). Efter lite tjat.

– Min tränare i Bräckan hörde av sig till dem och efter några provträningar fick jag mer eller mindre be på mina bara knän att få komma. Men jag ville verkligen till Pixbo. Under kvalet hade jag känslan att jag skulle kunna mäta mig med spelare i de högre divisionerna. Kanske inte nu direkt men på sikt. Det var konstigt för jag är en ganska otrygg person, men jag visste att det fanns mer i mig.

Målet var uppfyllt i och med en plats i truppen. Men vad som kunde blivit en innebandydröm blev det rakt motsatta.

– Det blev mina värsta år inom innebandyn. Jag mådde piss under den här tiden och det blev bara bänken för mig. Jag tyckte inte jag fick chansen men jag tog den heller inte.

– Det blev som en självuppfyllande profetia. De trodde inte jag var bra och då var jag heller inte det. Jag behöver förtroende och någon som litar på mig och här blev jag väldigt svag.

De två säsongerna blev tunga men också lärorika för Lisah, både hur hon själv fungerar och vad som krävdes på professionell nivå. Och även om det var skit då så skulle Pixboåren bli något av en dörröppnare framöver.

Stockholmsflytt, musikutbildning och föräldramöten

Efter två säsonger i Pixbo var det dags för nästa flyttlass. Men när telefonen inte direkt glödde av Elitserielag och erbjudanden så var det istället musiken och utbildningen som skulle ta Lisah till Stockholm.

– Utöver idrotten så var musiken det stora. Jag hade hållit på lite med musikproduktion  på Folkhögskolan där jag pluggade och en lärare tipsade mig om en utbildning på Kungliga musikhögskolan i Stockholm.  Jag visste ingenting om framtiden förutom att jag ville gå den utbildningen och det var i Stockholm den fanns, berättar Lisah:

– Gällande innebandyn kände jag att jag hade mer i mig och jag kunde bara inte ge upp nu. Men ja, det var ju stendött i telefonen så vägen framåt var inte självklar, men jag kände att jag inte var klar med Elitserien.

Stockholmslagen som kunde vara aktuella i Elitserien var Balrog och Hammarby, två lag i toppskiktet, men även nykomlingen Högdalen. Genom en gammal bekant och några telefonsamtal blev det aktuellt med provträning hos den minst sagt unga nykomlingen.

– Vi hade till och med föräldramöten vårt första år. Det var ett junislag mer eller mindre som gjort en raketkarriär och gått hela vägen upp till Elitserien, säger Lisah och utvecklar varför hon tror de tog in henne:

– De visste ingenting om mig men vågade chansade i och med att jag kom från Pixbo. Kimmy Dalbjer (tränaren) hade nog bestämt sig för att jag var bra och då blev jag det. Han såg mig och visade att jag skulle vara viktig i det här lagbygget. Det var helt ljuvligt. Jag har nog aldrig känt mig så välkommen som jag gjorde här, och det gjorde på något sätt Pixbotiden värd mödan också.

Det var inte lagets föräldramöten som gjorde rubriker men däremot sprang namnet Högdalen in på många innebandyintresserades tungor. Rubriker som innehöll ordet yngsta var flertalet och de idag välkända namnen som Malin Dalbjer, Helga Karlsson, Emelie Lindström och Sofie Andersson var bara ett gäng av lagets grundstomme.

– Vi tog verkligen fart under den här tiden och fick in ett brons rent av sista året. Sista kvartsfinalen mot Falun det året var helt sinnessjuk. Vi åkte upp och skulle spela en avgörande kvartsfinal. Många var sjuka och skadade men vi lyckades vinna efter att Katarina Ekstam avgjorde i förlängningen, säger Lisah och fortsätter:

– Det var en sån otrolig glädje ombord på bussen på vägen hem. Det var ju hur stort som helst att det här laget med 16-åringar, alltså typ barn, tagit sig till semifinal.

Laget läggs ner

Under åren i Högdalen är det också en stor förändring som sker för Lisah, hon går från center till att bli back. Den positionsförflyttningen ska visa sig vara helt rätt direkt från start. 

Men samtidigt som de framtida stjärnorna gjorde succé på planen så var det inte samma sak i föreningen. För andra gången i historien gick Högdalens AIS i konkurs.

– Nattsvart var det. Jag minns inte om vi kände till föreningens tuffa situation men det var extremt jobbigt att få beskedet minns Lisah, men lösningen låg nära:

– Redan innan hade Balrog uppvaktat några av oss och det var kanske ett par som tänkt gå dit. Men då när klubben gick i konkurs blev det ett naturligt nästa steg.

Säsongen 2005/06 blev den första i Balrog och även om Lisah redan var på en hög nivå i Högdalen så skulle den rejäla toppen komma nu. De kommande säsongerna gick hon från att vara en toppspelare till landslagsback i och med landslagsdebuten 2006/07

– Det var oerhört stort att kliva in i landslaget. Jag minns att Jan-Erik Vaara hade ryggskott. Han låg på rygg som en skalbagge och försökte coacha. Det var udda. 

– Jag har Janne och hans ledarskap att tacka för så mycket. Han visste att han behövde möta oss spelare på olika sätt och förstod exakt vad jag behövde för att kunna prestera som bäst, förklarar Lisah och fortsätter:

– Exempelvis var det en match där vår femma spelat riktigt kass och vi kallades alla till individuella samtal. Anna Renström, min ständiga backkollega i landslaget, gick in först och fick utskällningen gud glömde. När det blev min tur frågade han mest hur det kändes för mig och sa att mina intentioner varit helt rätt, att han kände sig trygg med mig och uppmanade mig att fortsätta på samma sätt. Det gav helt rätt effekt, Anna blev förbannad och tände till medan jag kände att jag hade förtroende och kunde spela avslappnat vilket höjde prestationen hos oss båda.

Toppform, egen VM-låt och All Star Team 

Med tryggheten i landslaget och förtroendet i klubblaget Balrog så forsade nu karriären framåt. 2007 kammade Lisah Samuelsson hem Årets back och vann VM-guld med landslaget men om det var en bra säsong så skulle säsongen under kalenderåret 2009 toppa allt.

Hennes första SM-guld med Balrog på våren 2009 skulle följas upp i december med ett nytt VM-guld på hemmaplan där Lisah dessutom blev uttagen till VM:s All Star Team.

– Det året var min absoluta peak och 2009 var verkligen mitt VM. Jag kände mig oslagbar och jag fick vara som absolut bäst framför alla som var på plats. Jag hade dessutom skrivit en VM-låt som de spelade i arenan direkt efter finalen. Det var gåshud,  säger Lisah och fortsätter: 

– Jag har älskat varje sekund i landslaget. Det är stort att få representera sitt land, men allt runtomkring och alla upplevelser har gett mig minnen för livet.

Samtidigt som landslagsplatsen var cementerad så fortsatte även Balrog att vara ett topplag. Men inför säsongen 2010/11 kom nästa kris. Balrogs ekonomiska problem blev kännbara på nytt och allt slutade med att hela laget gick in i Djurgårdens regi.

– Det här var tufft, det var ett underbart lag och en förening med en så stark innebandyhistoria. Det var nära flera år innan men det gick alltid att få ihop på något vänster för någon drog en nödlösning varje gång, berättar Lisah och fortsätter:

– Men nu valde man att lägga bort damlaget och behålla herrarna. Det känns som en spark i magen. Det kändes förfärligt i laget, ska alla spelare bara spridas ut nu?

Allt en sista gång

Djurgården var mer eller mindre Balrog. Det var nya färger, laget spelade sina hemmamatcher i Eriksdalshallen men annars var det sig likt menar Samuelsson. Samma stab och spelare skulle också visa vilket topplag man var direkt i den nya dräkten.

– Första gången man vinner SM-guld är stort men att göra det igen är något annat. Sen var det lite annorlunda på andra sätt. Vi spelade i Malmö då och det första var i Globen. Det var något stort med det här guldet.

Det skulle även bli ett sista guld för Lisah Samuelsson innan elitkarriären tog slut. VM-guldet 2011 gör att hon kan summera karriären som minst sagt lyckosam.

– Jag var inte särskilt bidragande till det här guldet. Det var som mest en habil insats från min sida. Dessutom kände jag inte samma gnista och glädje längre, säger Lisah om det som blev början på slutet: 

– Det började kosta mer än det gav. Jag har alltid spelat för att det är kul och ger mig massor. När den känslan försvinner är det inte samma sak längre. Funderingen kom redan under det året men jag valde att köra ett år till och 2011/12 blev min sista säsong. 

Lisah Samuelssons meriter:
VM-guld: 2007, 2009 och 2011
VM:s All Star Team-lag: 2009
SM-guld: 2008/09 (Balrog IK) och 2010/11 (Djurgårdens IF IBF) 
Årets back: 2006/07 (Balrog IK), 2009/10 (Balrog IK)