Johannes Gustafsson invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Under slutet av 1980-talet var det en annan tid än hur dagens innebandy ser ut. Innebandyns första föreningar hade startats upp på olika håll men långt ifrån dagens utbud fanns och hade man inte en klubb att spela i så var det lika bra att starta en egen förening.

– Det var en bespottad fritidsaktivitet och en bespottad sport. Det var samhällets fördomar som precis började att tvättas bort. Det var bara några föreningar som startats i Uppsala på den tiden men där jag bodde i Vilan i närheten av Nåntuna så fanns ingen, berättar Johannes och berättar vidare:

– Vi var ett gäng 14-åringar och ett gäng 30-åringar som spelade innebandy tillsammans. Erik som var 30 år och veterinärstudent var granne med min kompis Markus och det var vi som spelade småmål på gatan eller i någon hall om vi hade tur. Så till slut efter alla fredagar som vi spelade så startade vi föreningen Loke IBK. 

"Innebandy var min sport"

Namnreglerna på den tiden var en annan än dagens och den elaka halvgudens lag Loke fick möta allt från Gottsunda IF till det något mer personliga Markus IBK. Mångsysslaren Johannes Gustafsson höll på med allt från judo till tennis men när han blev 16 år tog han steget från Loke till Ekeby IBK och då blev det mer seriös satsning.

– Jag undrar hur många gånger jag blev ifrågasatt för att jag ville satsa på innebandy istället för fotboll till exempel. Men det var bara så, innebandy var min sport och det var en stor del av min identitet. Nu i Ekeby blev det också en riktig försäsong, riktig tränare och sponsorer som kom in. Då blev det en annan sak med att satsa också.

Även om Ekeby var ett snäpp professionellare fanns det en stor nybyggaranda kvar som också tilltalade Johannes. Årsmötena hölls och bestod av spelarna själva och därmed sattes inriktningen tillsammans för både dam- och herrlaget. Ekeby blev till Uppsala City IBK och samtidigt klev laget in i Fyrishov.

– Det gick fort för oss och det gick fort för sporten också. Det var mycket som satt i den energin som fanns bland oss inom innebandyn. Vi slogs mot andra sporter men också mot varandra. Man ville bli stora och utvecklas.

Ett proffsliv i Schweiz

Att Johannes var en av de bästa i laget skulle han aldrig säga men när han fick förfrågan inför säsongen 1996/97 åkte han till Schweiz  som proffs och något av en storstjärna. I alla fall för lagkamraterna i Alligator Malans, eller?

– Jag har aldrig varit en stjärna, jag har aldrig haft den där naturliga stjärnglansen. Jag har liksom brottats med min präktiga och snälla identitet som jag haft. Det är viktigt för mig att vara en snäll person. men de stora stjärnorna som jag ser det har haft en annan typ av aura än mig.

– Jag åkte ner till Schweiz och ingen visste nog vem jag var eller vad jag kunde. Jag hade tur för min tränare i Ekeby hade pratat gott om mig och då fick jag chansen, så jag tog den och jag var ensam svensk i laget.

Schweizäventyret blev dock lyckosamt. Alligator Malans hade inte varit ett lag med framgångar men med bland annat Johannes Gustafssons storspel i förstafemman tog laget sig hela vägen till final. 

– I finalen mötte vi Chur  och det glömmer jag aldrig. De hade de där VM 94-tröjorna fast vita och rött. Alla hade Adidas och det kändes som att vi mötte hela Schweiz landslag. Vi vann mästerskapet och vi blev tokhyllade. Det var verkligen så stort. Jag tror jag vann poängligan och allt var bara ett så fantastiskt år, berättar Johannes om säsongen som just blev endast en säsong:

– Jag hade nog stannat om jag inte var äregirig. Det har att göra med att jag ville komma med i landslaget och mäta mig med de bästa i världen och de fanns i Sverige. Det är nog lite rädsla som tog sig i uttryck där men då fanns det inget internet heller. Det fanns ingen möjlighet att få ögonen på sig där nere då tänkte jag.

Alptoppens val hamnade på Haninge

Beslutet i vilken klubb Johannes skulle slå sig in i var dock inte helt lätt. Högst upp på en alptopp gjordes valet efter en rejäl överläggning. Trots anbud från Karlstad, Sundsvall och Balrog så föll valet på Haninge.

– Jag åkte hem i maj och Haninge var det som kändes rätt. Det var ett lag som var underdogs och det triggade mig. Jonathan Kronstrand var där och både han och laget hade en stil och ett uppträdande som jag gillade, det var attraktivt. Att Janne Mattsson var tränare i laget bidrog också mycket.

Att Haninge var det bästa laget var det inte någon som påstod vid det tillfället men det var en kultur som fanns som skulle göra dem bäst. Hierarkin i laget ökade beroende på hur hjälpsam eller viktig du som individ gjorde dig för laget minns Johannes. 

– Det var viktigt att hjälpa andra för att vara en som blev en förebild. Det är svårt att sätta ord på en maktstruktur som finns i lag men jag såg att jag fick spela boxplay från start till exempel och jag tror att det berodde på vad jag gjorde redan i spåret och i gymmet på försäsongen, säger Johannes och utvecklar:

– Jag försökte lösa saker och bidra, oavsett om det var försäsongen i fjällen eller i boxplay. Det var tydligt att se det sambandet för mig.

Konkurrensen i Stockholmsområdet var otroligt stor under de här åren innan millenniumskiftet. Storlag som Balrog, Fornudden och Kista var tre andra topplag och det skulle krävas en stark förstalina för att bräcka sig in.

Centerlivet och GÖK-kedjan 

Haninges förstakedja var exakt den murbräckan som skulle bli en fruktad sådan. Trion med Jonathan Kronstrand, Micael Östlund och Johannes Gustafsson i mitten gjorde succé. 

– Janne Mattsson, sportchef Kenta Sjögren och gänget ville bygga runt oss och jag passade bra att bygga runt med i mitten där så jag blev center istället för forward. Jag fick lära mig försvarsspelet vilket var en konst och lärde mig styra tempot i matcher. När ska vi gå framåt och när vi ska lugna ner.

Johannes Gustafsson påverkan i mitten visade sig direkt. Han blev också Årets center två säsonger i rad och under säsongen 1998/99 kom också Haninges första SM-guld. Ett SM-guld som skulle bli starten på tre raka.

– När vi vinner SM-guldet 99 så är vi i förstafemman en ren slåttermaskin. Vi bär mer eller mindre hela laget. Det var Robert Lindér och Daniel Norstedt som backar med mig i mitten och Jonathan Kronstrand och Micael Östlund, säger Johannes för att sedan hylla möjligheten som just förstakedjan fick. 

– Mitt bidrag var att få andra tryggare i hela gruppen. Det var inte jag som var stjärnan utan det blev viktigt för mig att lyfta vilka som faktiskt gav oss möjligheten att göra det. Vi hade landslagsmålvakter och andra runt om som gjorde stordåd. Andrafemman, tredjefemman, ledare och materialare. Det var tydliga roller. Men för mig var alla lika viktiga.

Vad som gjorde att det skulle bli just tre raka SM-guld, en bedrift man var andra föreningen i historien att lyckas med, är just en spegel tillbaka på den kultur som fanns i laget. En blandning av trygghet och tävling.

– Vårt framgångsrecept var varken värvningar eller föreningen. Utan det var att vi utmanade varandra rejält på träningarna. Det smällde mer på matchspelet på träning och samtidigt var det så noggrant i de taktiska momenten. Alla ville vara där och utvecklas, säger JG och påpekar en viktig del:

– Vi hade också ett gott ledarskap som skapade en sund kultur samtidigt som det var tävling. Det var väldigt viktigt att vi gjorde det. Hämndaktioner var saker som vi var tvungna att ta ner, markera och få bort. Det får aldrig bli personligt och det var ett gemensamt arbete från alla ledare inom laget. 

Världens bästa center men inte i landslaget – ännu

Samtidigt som glädjen över det första SM-guldet fanns, var det också en besvikelse hos Haningecentern. För trots dubbla utmärkelser som Årets center där i slutet 90-talet så uteblev landslagsdebuten.

– Ja, det var snopet att inte bli uttagen. Micael Fasth var journalist då och frågade mig vad jag tänkte om det. Jag var såklart frustrerad men svarade att jag inte kan påverka det valet utan jag kan bara påverka vad jag gör och det gjorde jag, berättar Johannes och minns tillbaka: 

– Frustrationen fanns där som sagt men jag tog ut den i annat. Jag tittade på så äckligt mycket klipp. På den här tiden så var det ju inspelat på VHS så jag tog det ofta före tränarna fick tag i det för att scouta mig själv, och mina centerrivaler. Där kom den där äregirigheten in igen. Hur jag faktiskt blev bortvald drev mig att utvecklas ännu mer.

Under säsongen 1999/00 kom också den efterlängtade landslagsdebuten och det skulle bli fyra VM-guld i landslagsdräkten. Det som satt sig mest på JG:s minne är VM 2002 och finalen mot Finland, i Finland.

– Jag var lagkapten det året så det var speciellt till att börja med. Men det taktiska som finnarna hade då var en nivå högre än oss. De hade också en gyllene generation med Janne Tähkä, Mika Kohonen och det gänget, berättar Johannes och minns tillbaka till finalen: 

– Det var fullsatt och en galen match från början till slut. Tähkä drar in ett magiskt 2-0-mål till Finland som… Ja det är bara så snyggt men vi vänder tillbaka igen och det blir bara tuffare och tuffare där ute. Jag blev utkastad i finska båset i ett läge där och Mika ställer sig på min klubba med min hand under och bara står där så jag inte kommer loss. Det var så mycket små fulknep, kamper och dueller. Att vi lyckas vinna det där guldet till slut är helt otroligt skönt.

Landslaget gjorde också att Johannes Gustafsson tog ytterligare steg i sin innebandykarriär. Både som officiell ledare och spelförare på planen.

– Individuellt så var det ju fortbildning deluxe att åka iväg med landslaget och spela med de allra bästa fyra-fem pass samt matcher. Det gör att man får chansen att utvecklas på ett helt annat sätt än vad de andra får göra hemma då, säger Johannes och berättar om sin ledarutveckling: 

– Att vi vann VM-gulden berodde till stor del på lagsammanhållning. Alla var bidragande till att få balans och harmoni i gruppen. Jag och Peter Fischerström hade en viktig roll att skapa gemenskap. En sådan där liten grej jag minns att vi gjorde var att vi aldrig satt med våra klubbkamrater vid måltider. Vi byggde verkligen gruppen genom umgänge.

Årets spelare till Storvreta och stora missuppfattningen

Samtidigt som VM-gulden rullade på och Johannes Gustafsson var en ledande spelare i blågult så gjorde han en minst sagt uppmärksammad övergång till Storvreta 2002/03.

– Ja, det blev en stor medial övergång... För mig var det var svårnavigerat att flytta hem. Jag hade blivit Årets spelare 2002 och jag var 27 år samtidigt som många i Haninges gäng var mestadels 32-åringar. Jag var mitt i min karriär och behövde ett nytt mål i min elitidrottskarriär samtidigt som vi tappat lite Haninge, säger Johannes och fortsätter:

– Storvreta var inte det Storvreta är idag. Ska Johannes gå till ett bottenlag som Storvreta? Det var så snacket gick. Samtidigt blev jag betraktad som en superstjärna och det var jag inte i mitt huvud. I mitt huvud var jag en spelmotor som skulle få andra att glänsa mer och bli superstjärnor. Jag har inte varit någon stjärna, varken utseende- eller personlighetsmässigt. Jag vill leda spelare och betyda för laget men jag vill inte vara superstjärnan på det sättet som media skrev upp det. 

Storvretas tröja nummer 8 och Johannes Gustafsson var sammansatt från 2002 till 2008 då han avslutade elitkarriären. En tid där Storvreta tog stora steg och blev en finalkandidat men utan att lyckas vinna något SM-guld. Idag är nog den vanligaste mandelaeffekten kring Johannes Gustafssons tid i klubben att han vunnit SM-guld i de rödklädda.

– Det är en stor missuppfattning och en sorg för mig att jag inte var med och vann ett SM-guld med Storvreta. Vi var där men vi var inte tillräckligt långt fram, säger Johannes Gustafsson som också tycker han får för mycket credd för att ha lagt en slags grund inför de kommande SM-gulden i Storvreta.

– När Storvreta hittade sitt segerrecept så var det faktiskt utan mig. Det kanske är någon pusselbit som jag varit med och lagt men inte alls lika mycket som några vill credda mig för. Det jag tillförde till Storvreta var kanske att det blev ett lite bättre rykte för att jag och ett gäng andra stjärnor var där.

Relationen till både innebandy och Storvreta är också stark idag, om än en annan än för något decennium sedan.  

– Kärleken för Storvreta är stor idag. Dottern var och tränade igår och även min son har innebandy som en av sina sporter. Jag har länge försökt vara något annat än innebandy-JG nu men det är en intressant del. Jag går mycket på innebandy som ett fan idag. Jag blir glad när de är bra och gör bra saker men arg när de gör tvärtom.