Micael Fasth invald i innebandyns Hall of Fame

En fantastisk berättare och en speciell person både inom och för innebandyn. Det är några av de ord som beskriver Micael Fasth och vad han betytt för sporten.

Men hans första möte med innebandy blev redan 1968 under skoltiden i Mariestad.

– Det var nog i skolan. Vi fick in ett gäng avlånga paket till gymnastiken och där låg de här klubborna. Jag minns att det var böjliga skaft i väldigt mjuk plast som gjorde att det var väldigt svårt att skjuta hårt, säger Micael Fasth och fortsätter berätta om skolåren:

– Det fortsatte att vi spelade på idrotten och rasterna var mycket stökigt för det var inga riktiga regler, det här är runt 1976 men sen kom en rejäl brytpunkt runt gymnasiet.

Ett bokningsfel gjorde att Micael och ett rejält gäng vänner kunde träna varje fredag mellan 15-17 och inom kort var det som ett lag hade skapats. Det som nu började bli ett av innebandyns första lag fick för första gången möjligheten att spela på fullstor plan och insåg att det här var sportens väg att gå. 

– Under samma tid var vi också rätt medvetna om att det fanns andra som spelade och att det anordnades en cup i just Sala, Salakampen tror jag den hette. Så vi hittade kontaktuppgifterna dit och då undrade de om vi var en förening.

Klubben Marieholm bildades sedermera i ett första steg men kort därefter var det dags för nästa väckarklocka.

– När Marieholm väl kommer dit så är det ett gäng lånade tröjor som laget har men inga klubbor så lagkamraterna går till sekretariatet och frågar var klubborna var någonstans? Då kollade sekeratariatet på dem helt förvånade och bara: Ni har inga egna klubbor?

– De var en riktig aha-upplevelse, att man kunde äga sina egna klubbor.

Men det var inte bara i Mariestad som Micael Fasth gjorde avtryck. Han och ett antal andra reportrar stod under många år för tidningen Svensk Innebandy som gjordes av frilansande journalister på uppdrag av Svenska Innebandyförbundet. 

– Det var otroligt hög kvalité på den tidningen måste jag säga. Ett år, jag tror det var året innan den blev utsedd som Årets tidskrift. Då var vi den enda av tre kandidater som var nominerad som var en sporttidning. Så vi var Sveriges bästa sporttidning då, berättar Micael Fasth och fortsätter:

– Jag minns att Patrick Ekwall gjorde ett jobb om vad de olika idrotterna gjorde för saker och att han kom fram till att det inte fanns någon svensk idrott som kan mäta sig med den här produkten. Tyvärr var det väl så att året efter den där nomineringen så fick förbundsstyrelsen ta beslutet att lägga ner tidningen. Det var bittert minst sagt men det var inte ekonomiskt hållbart förstod jag det som.

Men av alla de uppdrag med allt från domare, tränare och förbundsarbeten i både fält och styrelse så är det ett annat jobb som Micael Fasth är mest stolt över själv. Arbetet som projektledare för tv-sändningarna på TV4 under mitten av 00-talet.

– TV4 tog på allvar tag i innebandysändningarna då och jag fick vara projektledare och redaktör på heltid i cirka nio säsonger. Det var tre-fyra sändningar i veckan i början och det var någonting som hela rörelsen väntat på. Det var en euforisk period, berättar Micael och fortsätter:

– Förutom SSL var det roligaste VM i Göteborg 2014. Vi gjorde en rejäl studio och hade green screen-saker med spelarna och varje kväll i veckan var det ett proffsigt magasin med inslag, gäster och annan galenskap.

TV-sändningarna på TV4 tror Micael gjorde ett avtryck och han minns även att det var någonting som viktigt både inom innebandyn och utanför.

– Det var en markering att det här betyder något. Vi hade en dragning med spelarna från Sveriges landslag om vad vi ville göra och de var helt med på tåget. De hade längtat efter det här, säger Micael och minns en särskild händelse som satt sig kvar i och med sändningarna:

– Så när allt var slut var jag helt utmattad, Sverige hade vunnit och allt var klart med sändningen. Så gick jag där nere vid omklädningsrummet och då stack jag in huvudet och sa grattis i förbifarten. Men då när de såg att det var jag så skrek någon att han ska vi fånga och spelarna började springa efter mig.

Det märkliga i att bli jagad i en korridor av ett landslag är idag ett fint minne.

– Ja men det var en konstig känsla. De fångade in mig, lyfte upp mig och bar in mig i duschen där med kläderna på. De hade precis blivit världsmästare men valde ändå att tacka och hylla mig. Då förstod jag att det hade betytt något för dem också.  

Uppskattningen som Micael Fasth fått för insatser är också något som gjort att han fortsatt med innebandyn under alla år i olika former.

– Det har alltid varit kul att jobba innebandy och alla har dragit åt samma håll även om man inte varit överens om allt. Vi har byggt upp någonting, från ingenting till en världssport.