Henrik Quist invald i Svensk Innebandys Hall of Fame

Att tillhöra en och samma klubb under en längre tid var något som backklippan Henrik Quist verkligen anammade. Den polkagrisrandiga tröjan kom att bli associerad med en tid av stor framgång under Quists karriär.  

Men det var på en helt annan plats som de första stegen på en innebandyplan togs.  

Drygt 18 kilometer från Helsingborg ligger det lilla samhället Bjuv. I Bjuvs tätort bor det idag ca 11 000 invånare och det var här som flertalet kamrater hittade en ny sport som skulle komma att betyda mycket under åren som följde.  

– När jag växte upp var innebandyn allt för mig, jag levde för innebandy, säger Henrik Quist.  

I moderklubben VV-84 lades tidigt grunderna till den kommande framgångsrika karriären. 

– Det är en liten förening och ett litet samhälle men av någon anledning blev innebandyn väldigt stor där. Vi blev ett stort gäng som umgicks både på och utanför planen. Vi spelade mycket tillsammans i olika åldrar.

Spontanidrotten fostrade framtida stjärnor

Trots sin ringa storlek fostrade området flertalet tongivande innebandyspelare där en tidigare Warbergs-ikon stod Henrik Quist nära under uppväxten.  

– Jim Canerstam, som spelade i Warberg. Han och jag är uppväxta som grannar och kusiner. Han är min ingifta kusin kan man säga. Min farmor och hans morfar gifte sig.   

Men bakom framgångarna ligger träning, mycket träning, där spontanidrotten hade en stor plats i Henrik Quists tillvaro.   

– Man tränade med sitt lag sen kanske man stack hem och åt och sen tillbaka till hallen. Jag bodde nära så jag var där och tittade på mycket träningar i hopp om att någon skulle fråga om man ville vara med. Det kanske var brist på spelare, någon var sjuk eller något sånt.   

– Då svarade man snabbt: “Absolut, ska bara hem och hämta grejerna”. Men alla saker låg egentligen utanför i någon buske så man var redo direkt, säger Quist med ett skratt. 

– Så det blev väldigt mycket innebandy. Det är också de timmar man lagt ner som gjort att man har blivit duktig och att man har det drivet. Men vi hade det väldigt bra och vi kunde vara i hallen om det var ledigt och bara stå och skjuta, så är det inte idag, iallafall inte där jag bor.  

– Det är väldigt mycket mer komplicerat att bara få tillgång till planen, man får knappt komma in i hallen. Vi hade det väldigt bra och kunde vara nere nästan hela tiden. Vi hade en ledare som öppnade för oss och gjorde att vi kunde hänga där hur mycket som helst.  

Fyra innebandyfester – samtidigt

De många innebandytimmarna gav också effekt, för hela föreningen. Juniorverksamheten i VV-84 blev väldigt lyckad där föreningen vid ett tillfälle under Quists uppväxt hade ett lag i alla åldersklasser i vad som då kallades för Innebandyfesten.  

Gemensamt för alla lagen på dåvarande Innebandyfesten var att Quist deltog i samtliga.  

– Vi hade en bra juniorverksamhet. Ett år hade vi i den här lilla klubben ett lag i alla fyra klasser på innebandyfesten där jag tror att jag spelade i alla fyra lagen. Vi var några stycken som gjorde det och lyckades vinna en klass och jag tror att vi fick tre brons. Det var oerhört kul.  

Efter tiden i moderklubben bar flyttlasset till Högaborg, det som senare skulle komma att bli FC Helsingborg. Väl där visade Quist återigen framfötterna i vad som då var landets näst högsta serie.  

– Där spelade jag en säsong i Division 1 och efter den säsongen var det väldigt många klubbar som hörde av sig och ville att jag skulle komma dit. Då föll valet på Pixbo.  

Men det blev en stor omställning för en ung Henrik Quist att lämna tillvaron i Skåne för en flytt till Göteborg. Som tur var blev han väl omhändertagen direkt av den nya klubben. 

– Det blev direkt efter skolan. Jag fick börja jobba på ett företag där många andra spelare från Pixbo jobbade. Det var såklart en stor omställning att flytta hemifrån men jag fick en bra start. Det tog lite tid att komma in i det men Pixbo tog hand om mig på ett väldigt-väldigt bra sätt.

Från Pixbostjärna till Schweizproffs 

Karriären i Pixbo fortsatte därefter och innehöll två SM-guld innan ett nytt äventyr öppnade sig för familjen Quist år 2010. Det var även i samma veva som tillökning väntades.  

 – 2010 flyttade vi ner till schweiziska Wiler-Ersigen. Min son Lukas föddes även 2010 och jag skulle vara nere och spela Czech Open då i augusti och han föddes tidigare i augusti. När han var sju dagar gammal tog jag bilen ner för att spela Czech Open och sen kom familjen en månad senare när han hade fått sitt pass.  

Väl i Schweiz såg den nya familjen ut att få en fantastisk tillvaro tills det som inte fick hända tyvärr hände.  

– Schweiz är ett fantastiskt land och det var en fantastisk förening som jag kom till. Tyvärr i den tredje matchen så skadade jag mitt knä ganska allvarligt i en match i september. Jag opererade mig i oktober och sen var det rehab i tolv-tretton månader innan jag var tillbaka i november året efter.   

– Jag fick tyvärr tacka nej till VM som var i Finland 2010 och när jag kom tillbaka var det jäkligt tufft. Att vara därnere och vara skadad på det sättet…det var tufft. Allt man gjorde därnere var för att spela innebandy. Man jobbade för att spela innebandy, gick till träningen för att träffa laget. Men samtidigt som de gick in i hallen fick jag gå ner en trappa och köra rehab, det var en tuff period.  

Skadeproblematiken fortsatte därefter för Henrik Quist som vände tillbaka hem till Pixbo inför säsongen 2012/13. Men det var ett knä som aldrig kom tillbaka till samma nivå som innan den otäcka skadan.  

– När jag kom hem till Pixbo kändes det bra men sen blev det bara värre och värre. I mitt sista slutspel innan jag la av så tog jag faktiskt sprutor i knäet för att få det bättre. Man tog en spruta och kände sig som 20 år igen, sen höll det i en vecka och sen blev det dåligt igen.  

Därefter togs beskedet att avsluta den så framgångsrika karriären på läkares inrådan.  

– Jag opererade mig efter den säsongen och läkarna sa att det var dags att runda av.  

Landslagets guldminnen

När Henrik Quists namn kommer på tal så är det lätt att tänka tillbaka på framgångarna i landslaget men även de viktiga SM-gulden med Pixbo. Just detta är också några av de minnen som Henrik Quist håller allra högst från sin karriär.  

– Jag har ett par minnen som är speciella för mig på olika sätt. De här JSM-gulden som vi vann med min moderklubb är såklart väldigt stora på sitt sätt. Det var barndomsvänner som man har växt upp med och hängt länge med.  

– Sen mitt första VM i Finland 2002 när jag fick vara med och vinna inne i Hartwall Arena, det var helt sjukt. Jag fick komma in och spela som debutant i förstafemman i ett riktigt dream-team. Sen även att vinna första SM-guldet med Pixbo var jäkligt stort. Pixbo hade aldrig vunnit det innan men alltid varit tippade att vinna. De hade vunnit grundserien men aldrig fått ihop det i slutspelet.  

 – Det året fick vi ihop det i slutspelet och man märkte att jäklar vad många som hade suktat efter det här guldet i många år. Det är lite olika minnen som är stora på olika sätt. Att jag lyckades vinna med mina barndomskompisar, spela med svenska landslaget och vinna VM-guld och sen det första guldet med Pixbo är tre minnen jag håller väldigt högt.  

Innebandyn går igenom och i släkten

Nu väljs Henrik Quist in i innebandyns Hall of Fame och tar plats bredvid några av sina tidigare kamrater, men även personer han duellerat med på planen.  

– Det är såklart superkul. Jag hade inte riktigt koll på Hall of Fame, men jag är såklart väldigt stolt och glad för det här. Det bekräftar att man har haft en bra och fin karriär på något sätt och att man har fått uppnå sina drömmar. Det är absolut något jag kommer ha med mig resten av livet.  

Att bli invald i Hall of Fame var inget som Quist hade några tankar på tills samtalet från Svensk Innebandys förbundsstyrelse kom.  

– Jag har faktiskt inte tänkt på det här överhuvudtaget, det kom som en glad överraskning. Efter samtalet gick jag in och kollade på vilka som var invalda och det är supergrymma spelare. Många av dem har jag spelat med och kanske emot, så det är en väldigt stor ära att själv få vara med där. Det betyder mycket att få den här utmärkelsen.  

Mest glad blev dock kanske en annan familjemedlem.  

– Min son är superexalterad. Han är 13 år och spelar innebandy och tyckte att det var väldigt coolt. Tyvärr fick han aldrig se mig spela eftersom jag skadade mig, men han är innebandytokig nu så det kommer vara väldigt speciellt. Även för min dotter som har sett mig spela men inte är lika innebandytokig. Det blir extra speciellt att få dela det här med min familj.  

När frågan om sonen brås på pappa och är lika bolltrygg skrattar Henrik Quist till.  

– Han är absolut duktig. Han är inte så gammal ännu, Det är klart att han som alla andra barn som har haft en förälder som varit framgångsrik inom idrott kanske sätter mycket press på sig själv. Jag är ledare i hans lag och försöker tona ner det så att han ska bli sin egen spelare och person. Men absolut att han har talang.  

Innebandyn har också gett Henrik Quist det han jobbar med idag, även om han inte följer högsta serien och Pixbo lika mycket som tidigare.  

– Det mesta jag gör även idag handlar om innebandy. Jag jobbar på ett företag som håller på med innebandysaker. Jag hade inte börjat jobba här om jag inte spelat innebandy och jag hade inte flyttat till Göteborg om jag inte spelat innebandy. Jag hade inte fått min familj om jag inte spelat innebandy, så innebandyn har betytt väldigt mycket för mig.