Specialisering – del 1

Enligt Riksidrottsförbundets definition handlar specialisering inom ungdomsidrott om att man väljer en enda idrottsgren och fokuserar på den. Vanligtvis handlar det om att en aktiv väljer att ”satsa” på innebandy och tränar mera frekvent och målriktat. Men i vissa fall kan en specialisering bero på att man helt enkelt inte har råd att hålla på med flera idrotter eller att det inte finns tid för flera idrottsaktiviteter. Så specialisering behöver inte alltid innebära en tidig elitsatsning.

Det finns många uppfattningar kring om man ska hålla på med flera idrotter eller enbart syssla med en idrott för att bli framgångsrik, men också om när man bör påbörja en satsning i den idrott man väljer. När man har studerat hur det tidiga idrottsutövandet har sett ut för de som har blivit riktigt bra i olika idrotter blir det uppenbart att det inte finns ett sätt som är bättre än alla andra, utan i stället att det finns flera olika vägar. Det finns å ena sidan en väg (1) där idrottaren tidigt specialiserar sig på en idrott och elitsatsar genom väl genomtänkt och målinriktad träning, men å andra sidan en väg (2) där idrottaren sysslar med många idrotter (benämns som sampling) och så småningom väljer en idrott och satsar på den. Men däremellan finns också flera andra möjliga vägar.

Det kan handla om att man (3) provar flera idrotter under en kortare period och sedan specialiserar sig och satsar tidigt, (4) man väljer att syssla med en idrott, men väntar till senare med sin elitsatsning och (5) man har tidigt gjort sitt val av idrott men sysslar ändå med flera idrotter och väljer att specialisera sig senare. De olika ”idrottsvägarna synliggörs i bilden här bredvid eller nedanför beroende på vilken plattform du använder. 

De engelska begreppet deliberate practice innebär att man bedriver en väl strukturerad, målinriktad, utmanande och planerad träning med avsikt att kontinuerligt höja utövarens prestationsförmåga. Med deliberate play avses lekliknande ”lustfyllda ”aktiviteter som organiseras av utövarna själva och som bygger på deras egen (inre) motivation. Båda dessa sätt att utöva idrott kan vara lika fysiskt utmanande och på en hög teknisk nivå.

Specialisering – del 2

Det finns alltså flera möjliga ”idrottsvägar” för att bli så bra som möjligt. Däremot finns det vid tidig specialisering en ökad skadebenägenhet och risk för en mera begränsad motorisk förmåga. Det beror i och för sig på hur träningen är upplagd i den idrott man väljer, men med ett mera varierat idrottsutövande ökar förutsättningarna för en god och bred fysisk, motorisk och koordinativ kapacitet. I sammanhanget kan man också kunna tala om en risk i form av social specialisering, det vill säga att man från ung ålder finns i en begränsad grupp. Det kan givetvis också ha fördelar men det blir sårbart om man tröttnar, inte platsar etc. Forskning och erfarenhet visar vidare att det särskilt inom lagidrotter är en fördel att prova på flera idrotter fram till cirka 15-16 års ålder – både för att utveckla en bred idrottslig förmåga och som grund för att eventuellt satsa på en elitkarriär i till exempel innebandy.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell vill främja att barn och unga håller på med flera olika idrottsaktiviteter. Det är som nämnts bra för den idrottsliga utvecklingen, men också för hälsa och välbefinnande. Ledare och tränare bör både uppmuntra och möjliggöra för sina aktiva att syssla med flera idrotter, åtminstone upp till och med det röda nivån. Att ”missa” en innebandyträning för att i stället träna en annan idrott, kanske till och med gynnar innebandyn. Det blir däremot viktigt som ledare och tränare att ha lite extra koll på de aktiva som håller på med andra idrotter så att den sammantagna träningsmängden och träningsinnehållet blir rimligt i förhållande till återhämtning, vila och andra sysselsättningar.

Selektering/toppning

Selektering innebär att man väljer ut de bästa spelarna, eller de man tror kommer att bli de bästa, till träningar, matcher och läger. De som förespråkar tidig selektering menar att det behövs för att få fram de bästa idrottarna. Men forskning och erfarenhet visar att ju tidigare man selekterar desto större är risken att man kommer prioritera de aktiva som är tidigt utvecklade, den så kallade relativa ålderseffekten (se mer under ”Innebandyfys”). Det finns ingen möjlighet att i unga år förutsäga vilka som kommer att bli bäst eller kommer att vilja hålla på länge. Om man vill att många ska hålla på med innebandy så länge som möjligt bör man alltså inte selektera tidigt. Dessutom är det så att sannolikheten att utveckla riktigt bra innebandyspelare ökar i trygga miljöer där alla får en chans att utvecklas. Det är inte ett framgångsrecept att leta efter tidiga talanger.

Toppning är en form av selektering där de som för tillfället är de bästa, eller de bedöms kunna bli de bästa, får olika fördelar. Det kan exempelvis handla om en given plats i laget, mer speltid eller en mera attraktiv position i laget. Att toppa laget i ungdomssammanhang gynnar de aktiva som kommit längre i sin utveckling, men har inga fördelar när det gäller framtida idrottsliga framgångar. Däremot ökar risken att fler slutar med innebandy – både bland de som inte blir utvalda, men faktiskt också bland de som väljs ut eftersom det finns osäkerheter när man delar på grupper som känner varandra väl och som trivs ihop.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell tillåter inte att det görs selektering/toppning upp till 14 års ålder, och rekommenderar att det används begränsat fortsättningsvis på röd nivå.

Nivågruppering/individanpassning

Inom om barn- och ungdomsidrott diskuteras om man bör dela in de aktiva i olika nivågrupper och oavsett ålder eftersträva jämna träningsgrupper utifrån spelarnas nivå och mognad. Detta kan tyckas vara en metod som gör det enklare och effektivare att genomföra träningar och matcher. Men en spelares ”nivå” påverkas av en mängd olika faktorer som till exempel längd, vikt, styrka, uthållighet, spelförståelse, mental mognad och social förmåga. Så en spelares standard består egentligen av flera olika delar/nivåer och om träningsgrupperna skulle nivåanpassas skulle det kräva återkommande förändringar i träningsgrupperna.

Inom olika lagidrotter har många föreningar, ledare och tränare varierande syn på nivågruppering och tillämpar olika strategier. Det kan handla om allt från permanent uppflyttning, tillfällig uppflyttning eller enstaka träningar med äldre/bättre grupper.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell förordar att ledare och tränare håller samman åldersgrupperna och i stället, där det är lämpligt, anpassar träningen, och ibland även matchspelet, efter var de aktiva befinner sig för tillfället i sin utveckling. Grundtanken är att verksamheten ska ge bästa idrottsliga, fysiska, mentala och sociala utveckling, det vill säga främja optimalt lärande för alla spelare. Det kräver dock oftast mera av ledarna och tränarna när det gäller kunskaper kring träning, skicklighet att organisera träningen och lära ut samt förmåga att anpassa målen efter var de aktiva befinner sig i sin utveckling. Här kan en grupp av ledare och tränare med olika styrkor hjälpa och komplettera varandra.

Det kan dock i vissa sammanhang finnas skäl för att idrottsgrupperna inte enbart skapas efter ålder. Exempelvis behöver det i en del föreningar göras olika sammanslagningar för att få ihop tillräckligt många spelare för ett lag. Det kan även finnas sociala eller praktiska skäl för såväl ledare och tränare som aktiva för att göra förflyttningar eller andra indelningar av de aktiva.