Magnus Svensson invald i innebandyns Hall of Fame

Få personer är så förknippade med en och samma klubb som Magnus Svensson är med Warberg IC. Den blåa tröjan och Svenssons rappa handledsskott kom att representera en tid av stor framgång för Hallandsklubben under 00-talet.

Men det var strax söder om Varberg som karriären började för Magnus Svensson. I Falkenberg och Vinbergs IBS togs de första stegen på innebandyplanen för Svensson som minns tiden med värme.

– Jag kommer inte exakt ihåg när men jag tror att jag började spela när jag var runt tio år gammal. Jag kommer från en fotbollsfamilj och vi bodde hundra meter från både idrottshallen och fotbollsplanen. Jag och mina bröder har alltid hållit på med sport när det har funnits en ledig stund, spontanidrott var vår grej, berättar Magnus Svensson. 

Även om Svensson numera är starkt förknippad med sina framgångar på innebandyplanen så fanns det drömmar om en annan sport vid yngre år.

– Jag var relativt duktig i fotboll och hade några ungdomserbjudanden när jag var yngre, men det föll inte riktigt in. Innebandyn smällde högre.

– Det var via U19-landslaget som jag fattade mer intresse för innebandy och det var därigenom som Warberg fick upp ögonen för mig. Det blev naturligt att byta lag och röra mig tre mil norrut eftersom jag kommer från Falkenberg.

Flytten från Vinberg till Warberg gick vid 17-års ålder. Han blev därefter Warberg trogen under resterande del av karriären och är numera en ikon i klubben. För Svensson är det med glädje han tänker tillbaka på tiden i Warberg.

– Jag fick en fantastisk innebandyresa som jag inte skulle vilja byta med någon. Både med nära och kära, supporters och föreningsfolk. SM-guld och allt vad det var. Jag har mycket att tacka innebandyn för.

Men erbjudanden att byta förening saknades inte för Svensson som under många år var en av innebandyns hetaste poänggörare. Det blev dock naturligt att förbli Warberg trogen och fortsätta kampera om SM-tecken tillsammans med klubben. 

– Självklart hade jag många erbjudanden genom åren och framförallt de fyra-fem första åren. Då ringde det många och hörde sig för men jag sa att de behöver inte ringa mig, jag hör av mig om jag vill flytta. Det var på den nivån. Jag hade en målsättning att åka till Schweiz men den försvann med tiden.

Magnus Svensson valde, om du frågar honom själv, att avsluta sin aktiva elitkarriär säsongen 2013/14. Inhoppet säsongen 2015/16 räknar han själv bort när han summerar sin karriär. Totalt blev det tre SM-guld, två VM-guld, utsedd till Årets Spelare 2007/08 och världens bästa spelare samma säsong.

Svensson var också en spelare som trivdes i de stora matcherna och som även avgjorde flertalet, både i klubb- och landslag.

Karriären i landslaget tog fart ordentligt under VM 2004 i Zürich. När Svensson berättar om mästerskapet lyfter han fram ett speciellt minne som han fortfarande bär med sig.

– Jag kommer ihåg att förbundskaptenen, Peter Kokocha, sa till mig att han hade fått mycket skit för att han tagit ut mig men att han trodde stenhårt på mig. Det är ett av de minnen jag har med mig. Sen kom mitt internationella genombrott i semifinalen mot Finland när jag gjorde ett av målen rakt upp i nättaket.

– Jag var aldrig en modern innebandyspelare, jag hade mitt sätt att spela på. Där och då var jag ung också, jag var 21 år. Sen har det blivit vanligare att ta ut unga men då var jag näst yngst och hade varit det ett tag. Vissa tyckte si och vissa tyckte så om att jag kom med men jag kommer ihåg det Kokocha sa.

Två år senare var det ingen som tvivlade när Magnus Svensson avgjorde VM-finalen i Globen inför 12 535 åskådare. Men även om turneringen fick ett sagoslut började den tyngre.

– Jag startade det mästerskapet i tredjefemman och avslutade VM med Hellgård(Anders) och Jidhe(Niklas) som kedjekamrater. Det är två namn som redan är med i Hall of Fame och två av Sveriges bästa. Det var en häftig resa.

– Jag minns att jag och Jihde åkte direkt från Globen till Sportspegeln och det var jättehäftigt, jag var inte jättegammal då. Det blev lite att det var kungen och hans lärljunge som kom dit för Jihde var mediaprofilen nummer ett och sen fick det åka med en liten pojkspoling till studion.

Förutom studiobesöket efter matchen finns det ytterligare ett minne från finalen 2006 som Svensson lyfter fram, även om kanske inte alla uppskattade det som hände då.

– Jag slängde upp klubban på läktaren vid slutsignal. I efterhand har jag fått berättat för mig att jag slängde upp den rakt på den finska sektionen, säger Svensson med ett skratt och fortsätter.

– Det var inte meningen men i euforin kastade jag den dit. Det kanske var mindre omtyckt men så blev det.

Under de kommande två VM-finalerna blev det förlust för Sverige och de finalerna väljer Svensson att inte minnas så mycket av. Men det finns en final som grämer Svensson lite extra än idag och som fortfarande gör sig påmind.

– Förlusten mot Storvreta 2011, det är den som svider mest i min karriär. De andra förlusterna svider men var inte lika tunga. Det var en galen match och sen personligen missade jag en straff som var bedrövlig, jag var ingen straffläggare. Min äldsta dotter kollade på den med sina kompisar för någon vecka sedan och hon sa till mig att ”pappa, din straff var urusel”. Och det är jag väl medveten om, säger Svensson med ett skratt.

– Hon sågade av mig efter noter där. Men den straffen grämer mig självklart. Jag har aldrig sett den matchen i efterhand, inte några highlights eller någonting.

Annars finns det bara en sak med Magnus Svenssons karriär som han ordentligt ångrar.  

– Jag skulle vilja haft chansen att sluta på egna villkor. Nu blev det att jag fick sluta för att kroppen inte höll. Jag tränade knappt något annat än rehab och sen spelade jag matcher, det var psykiskt ohållbart. Mentalt skulle jag hålla på längre men kroppen sa nej.

Idag är han tränare för döttrarnas innebandylag i Warberg IC, ett uppdrag han delar med sin fru. Just att dela tränaruppdragen för de två lagen inom familjen var en förutsättning för att Svensson skulle välja att kliva på.

– Jag sa till henne innan vi startade döttrarnas båda lag att jag önskade att vi gjorde det här tillsammans. För gör vi inte det här ihop så blir det fortfarande att jag är borta medans hon då var hemma, sen var hon inte sen att hänga på.

Att det finns en vinnarmentalitet hos Magnus Svensson råder det inga tvivel om. Och när frågan om framtiden kommer och hur den ser ut rent innebandymässigt tvekar Svensson en sekund.

– Någonstans är jag inte gjord för att vara ungdomstränare, jag har alldeles för mycket elittänk. Vi har en policy i klubben och jag köper den fullt ut men det kliar i fingrarna när man står där. Det är klart att när man sitter med gamla innebandykompisar på en middag så kommer framtiden alltid på tal, säger Svensson och fortsätter att berätta om ett lite överraskande inhopp i herrlaget.

– Jag gjorde faktiskt ett inhopp i båset senast när vår huvudtränare var magsjuk men jag kände mig fruktansvärt bortkommen. Det handlade om allt från spelsystem och så, men jag fick frågan tre timmar innan match om att vara ett stöd.

– Någonstans lockar det men sen så ska det passa med livet. Just nu känner jag att barnen är mer i fokus än att jag skulle vilja sätta mig själv där för då skulle det bli att hoppa tillbaka till det gamla livet. Det vet jag inte om jag vill. Jag brottas nog lite med mig själv här, jag har fått förfrågningar om att hoppa in genom åren men jag känner mig själv. Ska jag gå in i det så ska det vara till hundraprocent, annars funkar det inte. Vi får se. Är det rätt tidpunkt i livet kanske, jag stänger inga dörrar.

Magnus Svensson är en av fyra personer som valts in i Innebandyns Hall of Fame 2023. För honom kom beskedet som en chock och inget han hade förväntat sig.

– Det är inte ofta jag blir mållös men den här gången blev jag det. Det är väldigt-väldigt hedrande framförallt om man tittar på vilka som varit med där innan. Det är ett superkvitto på att man lyckades göra någonting som folk har tyckt var bra eller anmärkningsvärt under sin karriär.

– Jag är både stolt, glad, tacksam och hedrad. Det finns många superlativ men man kan köra in de flesta där.