Anna Wijk invald i innebandyns Hall of Fame

Att det skulle vara idrott och framför allt bollsport i Anna Wijks liv var kanske inte någon större överraskning. I familjen har sport alltid varit ett naturligt inslag.

– Det var bollar överallt hemma och man spelade mycket hemma och på gatan. Så min första kontakt med innebandyn blev att jag följde med en kompis på träning och då var jag väl fem år. Det var ett killag för jag tror inte ens det fanns ett tjejlag i början men det blev också naturligt.

– Jag var som vem som helst där och det ingen som brydde sig om att jag var tjej. Antingen duschade jag först eller sist och det starkaste minnet jag har var däremot att jag fick ta en straff där och gjorde mål på den.

Men uppväxten i IBK Alba var bara innebandydelen av idrottslivet i Sandviken. Samtidigt som innebandyn tuffade på så fanns det annat idrottande vid sidan av.

– Jag kände väl att jag varit duktig på många idrotter men jag visste inte vad jag skulle välja. Dock har mina föräldrar nämnt att jag alltid sagt att innebandyn varit roligast. 

– Det var hockeyn som föll undan först och sedan bandyn. Det var svårt att hinna med andra vintersäsongssporter men fotbollen blev det väl att jag slutade på när jag kom in på RIG i Umeå. Det blev också naturligt. Valet föll på det som jag tyckte var både roligast och det jag faktiskt var bäst på.

Målet att gå på RIG Umeå var något Anna Wijk satt upp tidigt men för en familjekär tonåring var det var inte det lättaste att flytta från familjen och bo själv.

 – Det var nog lite mot vad de övriga i familjen trodde om att jag skulle flytta upp. Jag var lite av mammas flicka men jag ville verkligen, berättar Anna Wijk men fortsätter om svårigheterna som också infann sig: 

– Ja, det var mycket tårar första året. Det var verkligen rörigt och mamma och pappa kom upp mycket. Jag mognade mycket som människa och spelare. Det har format mig på något vis den tiden. Både spelarmässigt och personligt och jag har många att tacka för det men framför allt Peter Svensson (Hörnsten).

Att Anna Wijk var en talang utöver det vanliga märktes också av trots svårigheterna under det första året. Redan i andra året på gymnasiet blev hon klar för elitlaget IKSU och fick spela med några av världens bästa spelare.

– Hade inte IKSU legat i Umeå hade jag nog blivit kvar där mycket längre. Att jag fick den chansen, att spela med de bästa spelarna i världen och tränas av bland annat Kurt Söderström det var otroligt bra.

Men när gymnasiet var klart så blev det en flytt till det som mer eller mindre kan kallas för hennes andra hem

– Mora ville verkligen ha mig, det var en mindre stad och det var närmre hem. Det tillsammans med Roger (Jonssons) kunnighet och syn på innebandyn var avgörande men speciellt hur han var som person. Han blev som en extrapappa för mig under min tid i Mora.

Om Anna Wijks andra familj blev i Mora så blev även Kais Mora nästan ett lika med tecken med Anna Wijk.

– Mora kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta. Jag är glad att de gick upp till SSL igen nu och det är där den klubben ska vara. Mora och Kais har betytt mycket för mig. Jag är glad att jag fick det förtroendet där. Mora är litet och innebandy är en av de största idrotterna där. Många var intresserade och ville gärna stanna och prata på ”stan”, vilket kanske inte var det roligaste efter en förlust men desto trevligare vid vinster.

Till slut kom även det största som finns inom klubblagsinnebandy. Efter ett antal finalförluster stod Mora som svenska mästare säsongen 2014/15.

– Det var så sjukt stort. Lättnaden, glädjen och jag minns att den veckan var den bästa i mitt liv nästan. Det var vackert väder i Mora och det hände grejer hela veckan. Vi bara njöt av livet och hade det fantastiskt. Hela veckan var som en festival i Mora, säger Anna Wijk och minns:

– Vi hade förlorat många finaler och det var något som vi alla verkligen förtjänade. På något sätt när jag ser tillbaka på det så ser jag det som något starkt att vi tog oss till finalen varje år. Det var otroligt att vi klarade av det med tanke på hur mentalt tufft det kan vara att vara så nära, säger Anna Wijk och minns tillbaka.

Att vara en toppspelare i världen innebär också en enorm press att hantera – något som Morakaptenen fick känna på flera gånger under åren

– Det skrevs mycket, man säger att man inte läser men det är klart man ser och läser en del. Jag vet att jag fick en del kritik för att jag inte presterade under finaler och så vidare men på något sätt gillade jag också att folk tyckte att jag skulle prestera. Jag ställde alltid höga krav på mig själv också. 

SM-guldet är ett av de finaste minnena hos Anna Wijk och något som är svårt att jämföra med hennes fantastiska landslagskarriär. En historisk landslagskarriär där det totalt blev det 6 VM-guld och 196 poäng, fördelat på 54 mål och 142 assist. Men det finns två minnen som står ut från landslagstiden.

– Det första är VM-guldet 2009 då jag och Emelie Wibron satt i hennes lägenhet och fick beskedet. Det var inte givet för mig att vara med en VM-trupp på hemmaplan som 18-åring men jag fick spela med Hermine Dahlerus och Emelie Lindström. Det var två förebilder för mig och det var ett otroligt VM på alla sätt, minns Anna Wijk och fortsätter:

– Det andra är det senaste i Neuchatel 2019. Det var ett galet tryck i den arenan under finalen mot Schweiz. Sen att det går till förlängning och jag var inblandad i det avgörandet. När Ida har bollen och jag kommer upp i mitten, får den där och slår den till Hultgren som klipper dit den. Att just Hultgren fick avgöra den, det är en bra kompis till mig och jag vet hur mycket hon kämpade med allt i livet. Det var välförtjänt.

Nu ska Anna Wijk återigen ut på Globens golv men denna gång kommer storspelaren att hedras oavsett vad som sker på planen. Något som är svårt att ta in på förhand. 

– Det kommer bli känslosamt och häftigt. Att kliva ut där med de andra profiler och spelare, säger Anna Wijk och fortsätter:

– Det är superstort att hamna bland alla fina namn, sen är det väl ett tecken att man börjar gammal också, haha.

När Anna Wijks namn nämns är det ord som vinnarskalle, en förebild och genuin person som bryr sig som kommer på tal.

– Det är något som värmer. Det är klart att det har skurit sig med vissa för min vinnarskalle. Men jag ville alltid ta mig tid att skriva autografer till fans och barnen som var där. Det har varit viktigt för mig att vara ett gott föredöme och det värmer, säger Anna Wijk och avslutar:

– Jag lärde mig att hantera min vinnarskalle och jag tror att de som vet vad det handlar om vet att känslor kommer och jag var som bäst när jag var smågrinig. Jag hade inte varit så bra om jag varit garvandes på.