Henrik Wetterlundh: "Alltid haft ett driv för det ideella arbetet"

Henrik Wetterlundh är ledamoten som kan Skånes Innebandyförbund innan och utan. Längre ner i texten får han själv berätta om sin bakgrund.

Under det kommande verksamhetsåret har Henrik två verksamhetsområden: domarutveckling och dess trygga arbetsmiljö samt ungefär "Senior advisor". Det senare en liknelse i att kunna bidra med mångårig erfarenhet från inom skånsk och svensk innebandy, där det finns en erfarenhetsbank av både bra och mindre bra riktningstagande genom åren.

– Men faktiskt upplever jag att innebandyn på det stora hela alltid tagit goda beslut och varit framåtlutade och valt riktningar som drivit innebandyn framåt vid varje tillfälle, säger Henrik Wetterlundh.

Hur länge har du verkat inom förbundet?

– Jag blev invald som ledamot juni 1994, men avgick i september samma år då jag blev anställd som konsulent. Jag jobbade på kansliet till 1997, och efter min anställning hamnade jag tillbaka i olika roller inom styrelsen, kommitteér, valberedning och som domarinstruktör. Så 30 år i innebandyns tjänst i Skåne har givit mig väldigt mycket glädje, inspiration och framförallt många utvecklande möten med fantastiska ambassadörer för sporten. Civilt har även många års arbete gett mig goda verktyg från utvecklingsarbetet, och att fatta såväl strategiska och inte sällan modiga beslut, vilka jag haft stor nytta av i min yrkesmässiga gärning. Så jag hyser en stor tacksamhet för vad innebandyn gett mig, och jag hoppas att jag gett och ger innebandyn tillbaks en hel del fortfarande.

Varför valde du att engagera dig som styrelsemedlem?

– Oj, initialt var det kärleken och nyfikenheten på att driva innebandyn framåt. Jag var ju ytterst engagerad även på klubbnivå där jag med några tennisvänner startade Södra Sandby IBF, som 2003 blev SödraDal och som nu är IBK Lund. Att starta upp innebandy i en kommun som enbart hade fokus på en annan lagbollsport inomhus; handboll, och i orterna runt Lund dominerades av fotboll, så krävdes det ett enormt entreprenörskap. Kanske framförallt att tänka utanför boxen för att bli accepterad som seriös idrott. För i mitten av 90-talet var det många som såg på oss som något katten släpat in.

– I grund och botten har jag alltid haft ett driv och engagemang för det ideella arbetet, och den "payback" det ger i glädje tillbaka som var anledningen då och som nu är engagemang i en styrelse.

Har du tidigare haft/har nu en annan roll inom liknande organisation/förening/annan idrott/domare/spelare etc?

– Jag började som tennistränare i 14-års åldern. Det var då jag upptäckte glädjen i dels att få idrotta, men framförallt i att få vara med i ett sammanhang med andra barn och ungdomar för att se deras utveckling. Där är sporten, oavsett idrott, en fantastisk plattform för att utveckla individer till att bli modiga, ta ansvar och fatta beslut. Något som jag är övertygad är en i rätt miljö med sunda värderingar bästa platsen för varje individ oavsett målbild med sitt idrottande. Har en nyfikenhet på de flesta idrotter, men mer åt lagbollsporter. Därför var dubbeltennis mer min grej än singelspel. Och naturligtvis blev på senare år padel min grej också…

– Tidigare har jag varit engagerad inom styrelseuppdrag i bland annat tennisklubben i Södra Sandby och i valberedningen på Romeleåsens golfklubb. Flest timmar och år har jag lagt på Södra Sandby IBF och SödraDal då jag hade ordförandeskapet under 17 års tid. Under sex år var jag ordförande för Skånes Innebandyförbund, och innan dess några år som ledamot. En roll som nu alltså har återupptagits. Jag tror många organisationer mår bra av att alternera rollerna. I regel är att man kanske tar en roll under en period, kort eller lång, för att sedan sluta helt och hållet. På det viset förlorar vi mycket erfarenhet och engagemang. Jag upplever snarare att rotation främjar utvecklingen i styrelserummet.

Finns det någon hjärtefråga som du arbetar extra för?

– Breddidrotten samt en trygg miljö för utövarna. Jag jublar också över VM guld, SM-finaler också vidare, men det är så få som tar sig hela vägen. Innebandy och alla andra idrotter tappar så många på vägen för att vi selekterar och spetsar alldeles för tidigt. Innebandyn har gått i bräschen för att skapa former och verktyg för att undvika detta. Vi jobbar starkt för att utbilda och agera rätt. Det finns dock mycket mer vi kan göra, och där måste samverkan mellan idrotterna bli bättre och en stark samsyn blir därmed nödvändig. Det är inte rimligt att en tolvåring måste välja en idrott/gren, eller att en 16 åring som börjar gymnasiet tvingas ge upp sitt glädjefyllda idrottande för att tiden inte finns till att kombinera studier med tre träningar i veckan. Kanske går det i kombination med ytterligare aktiviteter, idrott eller kultur/musik-inriktat. Som ungdom måste man kunna spela innebandy inom ramen för vad en föreningsverksamhet är, och som för glädjen till sporten. Möjligen med en träning i veckan och utan intentionen till att bli landslagsspelare. Det är ju så jag som vuxen utövar mina idrotter i kombination med familjeliv och arbete.

– Arbetsmiljön för våra domare är också en viktig aspekt. Vår sport har utvecklats enormt under de 35 åren som jag varit hängiven innebandyn. Däremot har inte idrottsföräldrar, publik och alldeles för få vuxnaledare utvecklats speciellt mycket. Tvärtom upplever jag att det går åt andra hållet. Idag förstärks detta även med sociala medier, där många skyddat och anonymt på ett osunt sätt skapar en otrygg idrottsmiljö. Innebandyn är inte ensamma i att unga domare lämnar eller inte ens vill ta rollen som domare. Utan domare stannar vår verksamhet. Jag vill bidra med att bygga en karriär för unga spelare att kombinera detta med att döma innebandy. Faktum är ju att döma är också att idrotta, och en domarkarriär kan vara väldigt mycket längre än som utövare. Vi måste med kraft ta tag i arbetsmiljön för framförallt våra unga domare. Ge dem rätt utbildning och stöd i deras gärning. Jag ser stora möjligheter, och hoppas få vara en del i att redan nu se en utveckling av klimatet i hallarna. Där har alla, oavsett roll; spelare, ledare, förälder eller farmor det viktigaste uppdraget. Skapa en sund miljö!

Vad gör du utanför Skånes Innebandyförbund?

– Jag är en av Sveriges bästa på att köra hästatransporter och mocka stallet! Med tre hästar hemma och två döttrar som är hästtokiga, så får jag vara en del av deras idrottande. Trots att jag hyser en enorm respekt och har en viss rädsla för djuren, så ser jag samtidigt hur fantastiskt samspelet mellan utövaren och ”redskapet” skapar magi, och ger mina döttrar verktyg för att bli goda ledare. Yrkesmässigt arbetar jag på Assa Abloy som Product Marketing Manager och reser en hel del i jobbet. Nästan var jag än kommer, och möter nya människor, så hittar man alltid någon innebandygemenskap.

– Skånes Innebandyförbund och övriga distrikt i Sverige har också gett mig förtroendeuppdraget att vara ledamot inom Svenska Innebandyförbundets valberedning. Ett intressant och ansvarsfullt uppdrag, där vi tillsammans med alla distrikt i Sverige, formerar rätt ledningsgrupp till att leda svensk innebandy. 

– Idrottsmässigt var jag en "early adpoter" för padel. Jag har hittat tillbaka till tennisen och tränar i Södra Sandbys nybyggda tennishall en kväll i veckan. Det är 100 procent glädje, inte vackert men jäkligt kul! Då min äldsta dotter har börjat spela golf, ser jag nu framför mig en comeback efter att ha låtit golfen ligga på paus under några år. Och rutinmässigt äter jag skaldjur varje fredag med min underbara fru!

Vad är det bästa med din roll som styrelserepresentant?

– Utvecklingen av sporten på alla plan. Möten med nya människor och gemenskapen som skapas när man är en del av ett sammanhang. Dessutom finns en absolut stolthet av att få vara en del att genomföra det som skånska föreningar beslutar om, som ger mig förtroendet att förvalta på vårt årsmöte.

Varför är innebandy en sådan fantastisk sport?

– Lagsport – alla bidrar till framgången – på plan och inte minst utanför. Dessutom är det en bollsport, något som är nödvändigt för att attrahera mig.