Erik Georgii var VIBF:s allra första ordförande

Erik Georgiis innebandyresa började tillsammans kompisgänget, i diverse gymnastiksalar i Karlstad. Bengen hade bildats som första förening i Värmland och i takt med att några träningsmatcher gick av stapeln började också tankarna om en värmlandsserie att gro.

   - En ständig utmaning var pengar, vi var konstant panka och insåg att vi skulle behöva starta en förening för att kunna få olika typer av bidrag och stöttning, säger Erik Georgii.

Sagt och gjort, 1982 bildade kompisgänget föreningen Carlstads IBF. Erik Georgii jobbade vid tidpunkten som tryckare på NWT och hade just börjat engagera sig fackligt. Ett engagemang som gett nya kunskaper om bland annat föreningsformalia, stadgar och mötesteknik.
 
 - Därför tyckte alla att jag passade som ordförande i den nybildade föreningen och så fick det helt enkelt bli!

Den första tiden präglades av en kamp för att överhuvudtaget få halltider. En kontakt på fritidsförvaltningen visade sig bli avgörande och man fick hjälp med några tider.
 
 - Men ibland fick vi träna sent på nätterna eller på 15 kvadrat i Skogsbackeskolan. Sådan var tiden, sådan var stämningen, det var verkligen en nybyggaranda.

När ytterligare något år passerat började diskussionen om att också bilda ett förbund att ta tydligare form. Detta för att gemensamt kunna hantera exempelvis seriespel, frågor om ekonomi, halltider med mera.

Precis som vid bildandet av föreningen blev Erik Georgiis kunskaper från den fackliga världen viktiga och han valdes till ordförande även i distriktsförbundet, som bildades den 24 april 1984.
 
 - Jag minns att det var en hel del utmaningar rent byråkratiskt att bilda förbundet och förstås även föreningen innan. På den tiden kunde man ju faktiskt inte googla sig till alla svar. Så visst hade jag stor nytta av lärdomarna från mitt fackliga engagemang.

Agendan i det nya förbundet upptogs inledningsvis mycket av frågor kring seriespel, halltider och inte minst om att etablera innebandyn som en riktigt sport.
   
- Mycket hade ju dittills handlat om att aktivera ungdomar på fritidsgårdar och nu skulle vi på något vis ta nästa kliv. Men att innebandyn skulle växa och bli den sport den blev hade vi ju aldrig kunnat tänka oss där och då.

En annan tidig och tydlig utmaning var ledarbristen.
 
 - Det blev ju någon slags explosion från noll till hundra och plötsligt var det tusentals spelare. Jag minns att det var väldigt utmanande att hitta ledare de första åren.

Några år efter VIBF:s bildande arrangerades ett SM-kval i Sundsta sporthall, tillsammans med Svenska Innebandyförbundet. Det innebar nya nationella bekantskaper i form av bland annat styrelseledamöter från SIBF. Efter detta arrangemang fick Erik Georgii frågan om en styrelsepost hos det nationella förbundet och tackade ja.

   - Jag minns särskilt ett styrelsemöte på ett Scandichotell i Södertälje, där representanter från hockeyrörelsen hade möte samtidigt. Rätt som det var sprang vi på den gamla hockeyprofilen Håkan Södergren som utbrast ”Är det ni som håller på med det där plasttjafset? Borde ni inte lira hockey istället?

Erik Georgiis sejour som ordförande i VIBF blev till en början ettårig. Men han återkom i styrelsen ytterligare en period 1987/88. I Svenska innebandyförbundets styrelse satt han 1987-1990.

År passerade och Erik Georgii fick barn och bytte jobb. Den civila karriären tog honom till uppdrag i både Örebro och Stockholm och tiden att lägga på innebandyn blev allt mindre.

- Man skulle nog kunna säga att jag växte ifrån det på något vis.

Idrottsintresset har dock bestått under åren och bland annat har han suttit i Värmlands bowlingförbunds styrelse fram tills för något år sedan. Innebandyn upplever han idag genom barnbarnen.

   - Mitt sexåriga barnbarn spelar i Herrhagens IF och jag är väldigt imponerad över den verksamheten, som bedrivs helt på barnens villkor. Det är också väldigt roligt att följa innebandyn i lokalmedia där jag tycker att man är den sport efter hockeyn som välförtjänt får mest utrymme, avslutar Erik Georgii.