SOMMARLÄSNING - VIBF möter Emelie Wibron och Johan Samuelsson DEL 2

När VIBF träffade Emelie och Johan på nationaldagen, pratade vi om deras innebandykarriärer så här långt. Det resulterade i ett reportage i tre delar, varav det här är del 2 av 3. 

Del 2 fokuserar på deras innebandybakgrund och dem som förebilder. 

Varför började ni spela innebandy?
– Jag började spela fotboll och sedan blev det att mitt fotbollslag började spela innebandy på vintern. Egentligen enda tills sista året jag bodde i Sundsvall var det fotbollen jag satsade på. Innebandyn var från början en grej vi gjorde på vintern med laget bara, men jag tyckte att det var lika kul med bägge sporterna. Men fotbollen såg jag väl ändå som nummer ett länge, säger Emelie.

– På min tid var det anslagstavlor man sökte folk och spelare på. Inga sociala medier fanns då utan jag gick i årskurs två och på en anslagstavla satt det en lapp om att de sökte spelare till ett innebandylag på Sticksjö där jag gick. På Högoms skola i Granlo skulle de spela så då bestämde jag och en polare att vi skulle åka ner dit och träna. Fotboll var det som gällde först och sen blev det innebandy då. Men fotbollen var väl första sport för mig ett bra tag också, men sen slutade det med att jag bytte lag till Granlo i fotbollen och gjorde som Emelie, spelade innebandy på vintern med samma gäng och sen var det igång. Egentligen var det en ren slump att jag såg lappen på anslagstavlan. Jag spelade mycket på skolgården och tyckte om innebandy innan jag började på riktigt, säger Johan.

Både Emelie och Johan har alltid tyckt om att tävla och framför allt, alltid gillat idrott. Något som har präglat dem som människor.

– Kollar man på det lag vi hade i Granlo så var vi väldigt likasinnade. Det var tävling hela tiden, på träningar och sådär. Nån blev ledsen för att man inte vann. Men lika mycket var det en jättebra gruppsammanhållning. Jag har alltid varit en sån som gillar att tävla, har tävlat mot brorsan och även lillasyster på ett hörn när hon blev lite äldre. Man inte vill förlora och någonstans har det så klart genomsyrat vem jag är, senare också. En bra nivå på det familjära och tävlandet, säger Johan.

Emelie inte på samma sätt följt något gäng i Sundsvall som hon spelade länge med. Sista året hon spelade innebandy i Sundsvall innan flytten till Umeå och RIG spelade hon med IBF i näst högsta serien.

– Det var det som gjorde att jag kanske tyckte att innebandyn gick om fotbollen lite, jag tyckte att det var ett roligt steg. Det var första gången jag tänkte att jag kanske var ganska bra på att spela innebandy egentligen. Tiden i Sundsvall har mest varit att jag fick upp intresset för idrott över lag och sen att jag bestämde mig för att jag ville satsa på innebandyn. De flesta som jag spelade med när jag var yngre valde nog fotbollsspåret och jag valde innebandyn. Det var väl att det gick lite bättre med innebandyn just då som gjorde att jag sökte RIG och valde innebandy före fotbollen. Under åren jag bodde här har jag präglats av att jag tyckte att det var så roligt att hålla på med idrott, både fotboll och innebandy och det var väl ganska givet att jag på något sätt skulle välja att satsa på idrott, säger Emelie.

Hur har era föräldrars idrottsintresse sett ut, har de pushat för innebandy?

– Min mamma har i princip aldrig hållit på med någon idrott. Jag minns att jag fick lära henne att krysset inte var mitt i målet, för hon förstod inte varför det var så häftigt att skjuta i krysset. Men däremot min bonuspappa har spelat lite innebandy och hockey och varit lite mer idrottsintresserad, men de har väl hejat mest och skjutsat, säger Wibron.

– Pappa är gammal fotbollsspelare och mamma har väl ingen gedigen idrottsbakgrund så. Hon brukar skämta om att hennes "största bakgrund" var att hon var bollrädd handbollsmålvakt när hon bodde i Piteå. Pappa ville säkert att jag skulle satsa på fotboll, men nu har han bäst koll på innebandy av oss allihop. Han kommer ofta med saker och ting som han tänker, ser och tycker, eller ja, han tror att han är bäst i alla fall. Mina föräldrar har aldrig varit pushande så, de var mer så att vill du träna så tar du dig till träningen själv. Pappa var så i alla fall. Då visste han att vi tyckte att det var kul när vi tog oss till träningen och då är det bra. De har aldrig varit pushande eller drivande i att vi skulle hålla på med något, säger Samuelsson.

Minns ni att ni, när ni var yngre, hade drömmar och mål om att komma dit ni är idag?

– Mamma hittade en lapp där jag hade skrivit att jag ville bli innebandyproffs, tror jag gick i årskurs två eller tre när jag skrev det, så en dröm har väl alltid funnits där. Mål har väl mer kommit på senare år, målsättningar som utmärkelser och VM-guld och sådant fanns inte i årskurs två. När jag var junior tittade jag på SM-finalerna och tänkte att det hade varit coolt att vara där någon dag, på planen. Har aldrig känt förrän jag kom upp till Dalen att det inte var så långt bort. Så jag har väl haft mer drömmar om innebandyn när jag var yngre, sen mer målsättningar ju äldre jag blev, säger Johan.

Han fortsätter:
– Det fanns inte så mycket förebilder inom innebandyn när jag växte upp, det var väl Jihde och Kohonen som kanske var på SVT sporten någon gång ibland, men jag hade fler förebilder inom fotbollen. Det var först när jag kom upp till Dalen som det började bli mer tydligt med förebilder inom innebandyn, som Ketil Kronberg, Matthias Hofbauer, Peder Bodén som jag såg upp till och fick jobba nära och lärde mig mycket av. Magnus Näsman såg jag upp till också när han var tränare så klart.

Emelie känner igen sig i det Johan säger.

– Jag kan inte heller säga att jag haft några riktiga idoler när jag var liten. Utan den jag egentligen sett upp till var Susanne Ekblom som spelade i IKSU och var lagkapten där i många år. Vi hann spela ganska många år ihop även fast hon är 14 år äldre än mig. Hon var en riktig förebild för mig och någon jag såg upp till när jag var junior i IKSU. När jag var mindre var det mer att vilja försöka vara bäst, på den nivå jag var då. Jag hade inte så bra koll på elitnivån då, utan det var mer när jag närmade mig det själv. Idag finns det mycket mer att kolla på, highlights och så där. Min son kollar på highlights från senaste omgången på helgerna men förr fanns inget sådant, säger hon.

Att ni är förebilder idag, hur känns det?

– Jag tänker inte så mycket på det, utan försöker bara göra det jag är bra på, att täcka skott och så där. Det mediala kan förstöra mycket idag, just kring att det är så flashiga saker som visas där. Som Emelie till exempel kanske sällan är på highlights, för hon gör inte de flashigaste sakerna. Hon gör vägvinnande saker, men det är inte det som visas. Det ungdomar försöker eftersträva är att göra likadant som de som gör coola finter och så där. Det som snurrar är häftiga finter som lyckas 1 av 100 gånger, de vägvinnande sakerna finns inte på samma sätt vilket innebär att alla blir stöpta i samma form. Det tar lång tid för barn och ungdomar att inse det, att finterna kanske inte är allt, säger Johan.

– Kanske kommer det någon highlight snart där någon av oss täcker skott, säger han vidare och ler.

Emelie håller med Johan helt i sitt resonemang.
– Jag tycker att jag har hamnat i en lite konstig roll de senaste åren när jag har vunnit poängligan helt plötsligt. Jag har inte sett mig själv som en sådan spelare. Jag har trivts bättre förut när jag bara var lagkapten, gjorde det som behövdes mer och inte att folk betygsatte ens prestation utefter om man gjorde fyra poäng på en match eller inte. Utan att man blev uppskattad för andra grejer, och där känner jag att nu när jag vann poängligan ett år så är det bara det som folk utifrån håller koll på. Jag tycker att det är tråkigt och det har jag alltid tyckt, att det är för mycket fokus på poängligor och vem som gör målen. Det kan jag känna både bland yngre men jag kan också känna det själv i de lag jag spelar i att man hela tiden önskar att de som gör minst lika mycket viktiga grejer, men inte slutar med att den gör målet, får alldeles för lite cred internt men kanske framför allt utifrån.

Men ni är ledartyper bägge två, hur ser ni på det och just när vi pratar om förebilder?

– Jag vet inte om det är någonting jag tänker på, att jag ska gå runt och vara en förebild. Men däremot så hann jag spela 10 år i IKSU innan det lades ner och jag tycker att vi under alla år där hade en väldigt bra kultur både i laget och föreningen. Det är något jag värnar väldigt mycket om och har försökt få den att leva kvar även fast i princip alla som spelade i IKSU när jag spelade där har slutat längs vägen. Det är väl något som jag tycker är kul om jag kan bidra kring, att försöka fortsätta få den här vinnarkulturen som vi hade i IKSU och nu i Thorengruppen att leva vidare och hjälpa till att skola in de nya spelarna som kommer in i laget. Att hjälpa dem att komma in i det och kunna bidra så fort som möjligt. Det är något som jag tycker är kul att hålla på med i innebandyn och det är inget som syns utåt, men något som jag själv tycker både är kul och som jag gärna bidrar med. Så där försöker jag att göra ett bra jobb, säger Emelie.

– Jag tror att mycket kommer naturligt. Man värnar om de yngre och inser att ens karriär inte har så många år kvar. Vi brukar skämta att om några år ska jag sitta på soffan, med fötterna på soffbordet och chipsskålen i famnen och sitta och titta på de man har fostrat in i seniorinnebandyn. Lite skämt, men mycket sanning i det också. Just att försöka ta in dem på ett bra sätt, att de får vara sig själva men ändå komma in i seniorinnebandyn då det är ett ganska stort steg att ta. Vissa löser det snabbt, för andra tar det längre tid. Min bild och mitt mål har alltid varit att jag vill att mina lagkamrater ska kunna komma fram till mig och hämta tips och att jag kan ge tips och så. Att hjälpa dem, så att vägsträckan ska bli så kort den bara kan vara.