Vår Innebandyhelg i P12 Vetlanda IB - Ledare Cecilia Marklund

Jag heter Cicci och är ledare för Vetlanda IB's grabbar födda 2012. I vårt gäng är vi 24 grabbar på olika nivåer. De flesta har hållit i sedan start 2018 medan någon började för bara tre veckor sedan. Jag själv började min innebandykarriär, som för övrigt inte innehåller några meriter att skryta med, i Östra SK. Därefter flyttade jag en tid till Vetlanda och spelade då i Landsbro. Minns att min pappa vars favoritlag i fotboll är lila gillade våra lila tröjor i Landsbro. Här fick vi chansen att åka till Göteborg och spela Gothia, vilket var en upplevelse som jag tänker att jag vill ta med mina grabbar på när de vuxit till sig lite. På gymnasiet sen valde jag att läsa på Sandagymnasiet med innebandy som specialidrott. Kom då tillbaks till Jönköping och Östra SK under de åren.

Efter gymnasiet gjorde jag värnplikt i flottan som sjöbevakningsgruppbefäl. Innebandyn i flottan var tuff - no rules and no mercy! Visste ni tillexempel att det finns innebandyplan ombord på vissa fartyg? Efter mina 11 månader i militären tog jag upp innebandyn igen. Denna gång startade vi upp ett damlag i Månsarps IBK. Ännu en gång var jag lila. Det gick så bra för oss att vi vann serien och skulle kliva upp. Men, än en gång så lockade staden Vetlanda. Eller kanske mest en viss kille som råkade bo där. Samma kille som fick mig dit från första början, innan gymnasiet. Och som än idag är den som lockar mest. Jag började aldrig spela i ett lag igen utan vi var ett gäng som spelade lite för skojs skull. Tills en dag vi blev erbjudna att åka på en 30+ cup i Ängelholm. Jag var inte tillräckligt gammal men med dispens fick jag hänga på. Vi gjorde en riktigt grym cup, men tyvärr förlorade vi finalen i förlängningen. Men kul var det.

Nu är jag mamma till två grabbar som bägge funnit innebandyn och jag kan snart inte räkna hålen i taket i deras innebandyrum. Vi är där väldigt tillåtande och tänker att vi kan renovera det sen när de flyttar. Att de hittat något de brinner för att verkligen lägger tid på det är viktigare!

Tillbaka till mina grabbar i vårt P12-lag och våra matcher. Helgen 2-3/12 spelade vi 6 matcher. Det började med alla förberedelser. Kolla av så körschemat stämmer, lägga in spelare i matchprotokollet, hämta matchkläder, se till att allt finns i sjukväskan. Dessutom hade vårt lag ansvar för Rubens Café i Hasses Sportcenter, Vetlanda. Tacksamt när föräldrar är grymma på att hjälpa till med sådana uppgifter! Första matcherna skulle spelas i Stadsgårdshallen, Jönköping, dit vi for med ett lag blandat med grabbar från P13. För vi har gjort så att vi anmält ett lag ihop.

När detta laget har match brukar vi åka med hälften från oss och hälften från P13. Känns viktigt att sudda ut åldersstrecken och spela ihop. Vi tror att det är väldigt lärorikt för dem att spela ihop. Man får fler kompisar och man får ge och ta. Att vi ledare från två olika lag, som jobbar helt olika också ska samarbeta är även det en utmaning. Våra grabbar i P12 och P13 har gjort kanonmatcher ihop och verkligen spelat som ett lag, trots att de knappt kan varandras namn. När vi var i Jönköping denna lördag stod Hovslätt P13 och Värnamo P12 för motståndet. Galet spännande matcher.

Söndagsmorgon begav vi oss till grannkommun, Sävsjö. Nu med lite annan uppställning än dagen innan. Här spelade vi bara P12:or. När vi kom dit var matchen mellan Sävsjö och Malmbäck i full gång. I dessa sammandrag möts tre lag, där hemmalaget alltid spelar första och sista matchen. Så nu skulle vi först möta Malmbäck och därefter Sävsjö. Vi är 24 grabbar i vårt lag på olika nivåer. Det innebär att vi inte kan åka med alla spelare varje match utan vi ledare brukar göra ett spelschema, ett inför hösten och ett nytt för våren. Här försöker vi göra det rättvist med antal matcher och även rättvist med motståndet.

Vi ledare gör vad vi kan för att få jämna matcher och då kan motståndet vara avgörande för vilka spelare vi kallar till vilka matcher. Det viktiga är att alla får spela ungefär lika mycket och att det är utvecklande. Efter vinst mot Malmbäck gjorde vi oss sen redo för hemmalaget som vi förra året hade otroligt jämna matcher mot. Och det var väldigt jämnt under första perioden, sen drog vi ifrån lite i andra perioden. Om det inte vore för Sävsjös grymma målvakt hade vi nog fått in några bollar till. Ändå en rolig match!

Vi fick snabba oss tillbaka till Vetlanda för att dra igång nästa sammandrag. På hemmaplan. Då skulle vi gästas av Vimmerby och Hjältevad Mariannelund. Vimmerby är alltid ett tufft lag att möta. Nästan hetare än ett vanligt derby. Vimmerby är ju inte så långt bort, så det kanske räknas som derby? Och precis som vi trodde blev även denna match en tuff match. Spelmässigt gjorde vårt Vetlanda en väldigt bra match. Killarna använde sig verkligen av det vi pratat om tillsammans. Det var tuffa närkamper, men vi hade bra domare som redde ut det. De fick dela ut en och annan utvisning som vi för övrigt bara hittills varit med om på Enenda cup i Växjö förra året. Än om vi som ledare har ett viktigt ansvar att ta om domarna inte blåser. Är de för heta för spelarna komma på byte och lugna ner sig. Vi har ett gäng riktiga vinnarskallar som alltid ger 300%.

Att domare kommunicerar och vågar blåsa är väldigt viktigt, tycker vi. Vi pratar mycket om att låta domarna döma. Vi behöver inte hålla med om domslutet, men det är inget vi kan påverka, så då visar vi dem istället hur man spelar bra innebandy, brukar vi säga. Men det är svårt för killarna när domarna inte blåser för nick, slag eller hög klubba. Ännu svårare i ledarrollen att få dem till rätt fokus när det händer. Framförallt när man är ledare över sina egna barn. Balansen mellan mamma och ledare. I Vetlanda har vi väldigt duktiga domare som fyller sin roll bra. De är tydliga och hjälper spelarna och spelet framåt.

Eftersom vi nu var hemmalag var det dags för oss att ha en längre paus när de andra två lagen möter varandra. Mysig tid för laget ihop - Att varva ner. Men att sen komma in i match-mood igen är svårt och det är vårt lag ett levande bevis på inför sista matchen. Vi försökte peppa igång killarna när vi redan på uppvärmningen såg att de inte var på hugget. Hur gör man det då? Det svåraste med att vara ledare är att räcka till till alla. Den ena behöver peppas si och den andra så. En av grabbarna ber oss om och om igen att riktigt gapa och skrika på dem, för det peppar honom. Skriker gör vi nog i matchens hetta, men inte så mycket och hårt som han vill. Någon behöver avledas mycket och vi behöver innan matcherna se till att inget stör hans uppmärksamhet. Allt från en halväten macka eller snörningen på byxorna som hänger ner.
Det är utmaningen - att se alla individer och bemöta dem rätt.

Efter alla dessa matcher så börjar lite efterarbete. Kläder ska tvättas, men i Vetlanda IB har vi turen att vi har personal som gör det är oss. Vi lämnar in tvätten med ett meddelande, så ligger det vikt i skåpet ett par dagar senare. Guld värt. Närvarorapportering på laget och i idrottonline.

Sen börjar det om. Träning, träning och sen match. Man får offra mycket tid, men samtidigt ger det en så himla mycket. Många av killarna har jag följt i 6 år. Man ser utvecklingen i spelet och även hur de utvecklas som personer. Man får vara med och rusta den inför framtiden. Tänk om några av dem faktiskt kommer vilja satsa på innebandyn? Många av dem är jag även ledare för i fotboll, så jag följer dem året runt. Och bäst av allt - jag får tillbringa otroligt mycket tid med min son under tiden han växer upp.

Foton: Cecilia Marklund