Information, riktlinjer och rekommendationer avseende Covid-19

Läs mer

Köp streaming i Innebandyappen!

Klicka här

Jenny Hedlund invald i Hall of Fame

Hon var backen som snabbt vann SM-guld tillsammans med Lockerud och gjorde landslagsdebut samtidigt som hon vann JSM-guld – nu är Jenny Hedlund invald i Hall of Fame.  

Jag är väldigt glad över den här fantastiska utmärkelsen. Det är ett bevis på att jag har gjort något betydelsefullt, säger Jenny Hedlund.  

Jenny Hedlund (tidigare Magnusson) började sin framgångsrika innebandykarriär i Töreboda IBK. Allt startade med en lapp som satt uppklistrad i skolan där Jenny Hedlund gick vid den tiden i det lilla samhället Töreboda som ligger mittemellan Vänern och Vättern.  

Jag var tolv-tretton år och det började med att det satt en lapp i skolan om att man skulle komma och testa på innebandy. Jag har hållit på med flera olika idrotter för Töreboda är ett rätt litet ställe där alla testar på olika sporter såsom innebandy, tennis, fotboll och bandy, säger Jenny Hedlund. 

Och den uppklistrade lappen i skolan ledde sedan i sin tur till att Hedlund fick göra en snabb debut i damlaget i Töreboda. 

Det var rätt häftigt, de ringde till mig på morgonen och frågade om jag ville följa med och spela match i Vårgårda, så vi åkte dit.  

Men även om det blev succé senare i karriären så blev det första matchbytet för Hedlund minnesvärt på andra sätt. 

I mitt första byte så blir jag fälld och glider in över sargen, det var så det startade. Men det gick bra ändå, säger Hedlund med ett litet skratt.  

Därefter följde en tid där Hedlund fortsatt spelade i damlaget i Töreboda tills en dag i gymnasiet då IBK Lockerud värvade den framtida landslagsspelaren – och det var en värvning som slutade i succé.  

Det var andra året i gymnasiet tror jag. Fram till dess höll jag på med fotboll och allt annat som man gör under den tiden men det var i Lockerud som det egentligen tog fart. Jag fick ett stort förtroende där. Vi var ett gäng med 17-åringar och några äldre, vi var inte direkt tippade att det skulle gå bra för oss men vi vann faktiskt SM-guld den säsongen och det var en härliga resa.  

Tiden i Lockerud hjälpte också till att forma Jenny Hedlund till den person som hon är idag.  

Varje vinst vi tog gjorde oss hur glada som helst. Jag har många fina minnen därifrån och jag tror att det la grunden för mycket av den person jag är idag. De upplevelser som jag har från den tiden och det som vi gjorde tillsammans var någonting som verkligen knöt oss samman. Vi hade väldigt roligt men samtidigt när det väl gällde så fokuserade vi och det är värden som jag har med mig än idag. 

Därefter avancerade karriären för Jenny Hedlund som ett tag senare blev uttagen till ett breddläger för landslaget som hölls i Örebro där flertalet spelare var med och bildade ett lag Nord och ett lag Syd som sedan möttes. 

Där någonstans kände jag att jag kanske har någonting att komma med här, på den högsta nivån.  

Premiären i landslaget kom därefter under 1995 – och just landslagspremiären blev en hektisk helg för Jenny Hedlund.  

Vi spelade ungdoms-SM samtidigt med Lockerud. Jag fick matchens lirare i min första landskamp och sen spelade vi JSM som vi vann. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det såg ut men jag spelade en eller två landskamper och det var jättehäftigt. Det var nog det som gjorde att jag kände att nu fortsätter jag här.  

Därefter följde ytterligare några säsonger i Lockerud innan Jenny Hedlund packade väskan och flyttade till IBF Falun inför säsongen 97/98.  

Det blev Falun eftersom att jag kände några av tjejerna från landslaget där. Det blev naturligt att dra sig dit men det var samtidigt jobbigt, jag hade många anbud och det var svårt att bestämma sig vart man skulle ta vägen. Jag hade tänkt att jag skulle spela där ett år och sen komma hem igen men det blev inte så, jag trivdes för bra. Så jag flyttade till Falun och började spela med det fantastiska gänget där.  

Flera gånger återkommer Hedlund till och lyfter fram alla människor som hon har lärt känna under sin fantastiska karriär och vad de betytt för henne.  

När jag tänker tillbaka på min karriär så tänker jag tillbaka på massor med härliga människor som jag har träffat genom åren. Inte bara i sitt eget lag utan runt om, det är det som någonstans har berikat en.  

Men Hedlund har även varit med om motgångar under sin karriär. Inför VM 1999 på hemmaplan i Borlänge så hände det som inte fick hända.  

En månad innan så hade vi en jippomatch och jag vrider till mitt knä och korsbandet går sönder.  

Hedlund och den medicinska personalen försökte in i det sista att få henne att bli spelklar till hemma-VM, ett VM som Hedlund verkligen hade sett fram emot.  

Vi försökte in i det sista så att jag skulle kunna vara med på VM men det gick inte. Jag fick operera i juni 99 och jag var tillbaka ganska exakt ett halvår senare och fortsatte att spela den säsongen. Sen säsongen efter så fick jag en tackling under en match vilket gjorde att min menisk gick sönder, så jag missade det världsmästerskapet också.  

Men trots skadeproblemen och de två uteblivna världsmästerskapen så satte Hedlund upp ett tydligt mål - hon skulle tillbaka till den högstanivån.  

Man kan lätt tro att allt är guld och gröna skogar men det var en lång väg tillbaka. Jag bestämde mig för att jag skulle tillbaka till toppen och jag gav allt för att komma dit. Det låter kanske konstigt men jag hade inte velat vara utan det, det har verkligen lärt mig att kämpa och göra jobbet ordentligt. Jag skulle till och med säga att jag var bättre efter mina knäoperationer. Jag blev bättre tränad och fick en bättre grund. 

Och det uppsatta målet var glasklart för Hedlund – hon hade VM 2003 i Schweiz i sitt sikte.  

Det var det som vi tränade och spelade för. Vi fick aldrig något guld med Falun, men målet var någonstans att vinna VM i Schweiz 03 – och det gjorde vi, säger Hedlund och fortsätter att berätta om världsmästerskapet 2003: 

Jag brukar berätta när jag jobbar med ungdomar att vi på måndagen mötte Norge i en match som vi förlorade och då innebar det att vi fick ställas mot Finland i semifinalen. Och det är en sån match som sitter i hjärtat, jag kan känna känslor än idag och rysa över vilken bedrift som vi gjorde. Det är häftigt att minnas tillbaka och det var fina minnen att vi fick avsluta på det sättet och till och med vinna finalen som vi ändå hade drömt om.  

Just Schweiz kom därefter att bli ett stående inslag i Hedlunds vardag när hon sedermera packade väskan för en flytt till schweiziska klubben Bern Capitals.  

Jag var sugen att testa mina vingar lite och fick ett erbjudande om att spela i Bern där vi spelade vårt VM 2003 och det blev en superhäftig säsong. Innebandymässigt så kanske det inte var det som lockade utan det var mer en upplevelse att testa något annat och träffa nya människor. Men det blev en fantastisk säsong där vi kom trea i slutspelet, de hade aldrig kommit till ett slutspel tidigare.  

Jag växte som människa där, både på och utanför planen och det tar jag med mig.  

Nästa stora landslagsmål för Jenny Hedlund var VM i Singapore 2005, men dessförinnan var Hedlund med på en lite annorlunda resa till just Singapore under tidig höst 2004.  

Vi gjorde en PR-resa till Singapore för att sprida innebandy. Vi besökte skolor och spelade match mot Singapores landslag, försökte hajpa upp VM som skulle komma sen. Vi var tolv spelare där som åkte iväg och det var en helt sjuk resa. Det hände så mycket saker där som man också har med sig för resten av livet. Sen så var det synd att det inte gick som det var tänkt under VM, men resan som vi hade på vägen dit var bra.  

Efter VM i Singapore så började Hedlund även att jobba mer då hon blev klar med sin examen i samma veva, och snart bestämde sig landslagsbacken sig för att lägga klubban på hyllan.  

Jag höll på i några säsonger till men det tog för mycket tid. Så när jag slutade där 07/08 så kände jag mig rätt klar då, och det gör jag än idag. Det är inte så ofta jag tränar innebandy nu förutom när jag tränar min dotter.  

Men även om Jenny Hedlund där och då lämnade landslagskarriären bakom sig så gjorde hon senare comeback i blågult - men den här gången i en tränarroll. Erbjudandet kom dock som en chock för Hedlund.  

Jag fick ett samtal där runt jul 2012 av Emil Risberg som ringde mig, och jag minns att jag funderade på varför han ringde mig. På den här tiden hade man små Sony Ericsson-telefoner och jag minns att jag satt i köket och tappade telefonen när han sa det för att jag blev så chockad.  

Men kruxet var att jag hade en dotter som var ett och ett halvt år och jag visste att jag var gravid. Men jag pratade med min sambo då och han sa att “det är klart att vi löser det här”.  

Och när Hedlund minns tillbaka till inledningen av tiden i landslagsstaben så lyfter hon fram en händelse som skedde under Euro Floorball Tour hösten 2012.

Min dotter var sju veckor gammal så hon och min man var med under de sju första månaderna på alla läger som vi hade så att jag skulle kunna vara med. Och jag minns att hon skrek och höll på under någon landskamp. Hon skrek och han gick fram och tillbaka utanför och då minns jag att jag säger till tjejerna att jag måste amma. Så de ställer sig upp på bänken så att jag ska kunna sätta mig bakom dem och amma. Sen gick hon ut och det blev bättre.  

Men jag tror inte att många hade gjort så, att hoppa på ett sånt uppdrag med två små barn. 

Hedlund minns därefter ytterligare en händelse från samma läger som verkligen har etsat sig fast i hennes minne när dåvarande IKSU-spelaren Cassandra Edberg kom fram till Hedlund inför en samling.  

Hon sa till mig att “Jenny, jag vill bara att du ska veta att vi tror på dig och det du kan. Så du kan vara lugn med det”. Då kände jag bara att här kommer en spelare som jag har jättemycket respekt för och säger så till mig, det kändes jättekonstigt. Det är jag som ledare som ska säga så till henne, men att hon sa så betyder så mycket för mig. Jag brukar påminna henne om det, hon kommer inte ihåg det men jag kommer ihåg det.  

Det var där någonstans jag kände att jag hittade min ledarstil där jag egentligen kunde använda samma ingredienser jag hade som spelare även i mitt ledarskap.  

Som en del av landslagsstaben blev det därefter ytterligare tre VM-guld för Jenny Hedlund, och det är VM-guld som Hedlund rankar högt.  

Som spelare har jag haft mig själv i fokus och vad jag behöver utveckla och den delen. Men som ledare att få vara med och bidra till andra människors växande och utvecklande, inte bara på planen, men som individer och få se dem växa är en fantastisk känsla.  

Att bli invald i Hall of Fame är också ärofyllt och något som betyder mycket för Jenny Hedlund.  

Det betyder jättemycket. När jag fick samtalet här i september så blev jag helt chockad, det hade jag inte förväntat mig. Jag har inte varit någon lagkapten i landslaget och jag har inte varit någon målgörare. Jag har inte vunnit massor med SM-guld, så att då få komma in här känns fantastiskt ärofyllt det måste jag säga.  

Jag är väldigt glad över den här fantastiska utmärkelsen. Det är ett bevis på att jag har gjort något betydelsefullt. Det tror jag inte att jag fattade under min karriär som spelare att jag var så betydelsefull, det är lite tråkigt på något sätt att jag inte förstod det, men det är fint att få finnas med i historieböckerna, avslutar Hedlund.  

Fakta Jenny Hedlund  
Född: 1977 
Position: Back 
Klubbar: Töreboda IBK, IBK Lockerud, IBF Falun, Bern Capitals, IBF Falun 
SM-guld:
VM-guld: 5 (2 som spelare, 3 som ledare) 
JSM-guld: 1  

short_text    Publicerat av Ludvig Gustavsson 2021-11-06, kl 01:58